I torsdags vid 22.30-tiden kom jag fram till att det var dags att åka ifrån Stockholm. Annars hade jag nog aldrig gjort det.
Vad gör jag nu då. Jo. Jag packar. Det är tråkigt. Och jag tycker alltid att det känns så onödigt att packa fint, när man ändå ska packa upp det igen. Någon gång. Och det retar mig något enormt, att gå runt här och inte kunna röra mig som jag vill. Jag tror att det är kaffeabstinensen som tagit fart. Inget kaffe ännu. Och inga andra dumheter heller.
Jag åt konstig lunch. Det var nära att jag själv, liksom nästan rynkade på näsan. Sedan åt jag. Det var gott. Men jag berättar inte vad det var.
På tågresan hem satt jag mitt emot en gubbe. Jag tyckte att han såg ganska ofräsch ut. Långt hår på armarna, litet oborstad och grå. Han talade högt och glatt i sin mobiltrelefon, annars sov han mest. Med halvöppen mun. I slutet av resan frågade han hur det gått med min allergi, för han fick reda på den i början - när jag såg att jag skulle sitta i en djurvagn. Jag sa att det gått bra, sedan undrade han vad jag pluggade. Jag sa. Han hade varit på Norstedts och precis haft möte, angående hans bok. Jag berättade om att jag också försökte, men att det är svårt med poesi. Då sa han att det är omöjligt med poesi, skakade på huvudet och sa att det aldrig skulle gå. Sedan var tåget i Lund, och han räckte mig sitt visitkort. Sedan sa jag hejdå. Bilden på visitkortet, en man - borstad, håret så tillrättalagt. Leendes. Hans bok handlade om något med flower-power, och psykologi. Honom kommer det säkert gå bra för.
Nu är jag sur.
Som en citron.
Eller ok.
Men lite.
