Innan jag åkte igår tog Linde ett kort på mig, till "löpsedelsjukan". Det måste ha varit den sjukaste hittills. Om jag hade varit en ganster, då hade jag åkt och tejpat den där brudens mun. Då skulle hon säkert (usch) gny. Eller äsch. Hon får väl säga vad hon vill. Palla bry sig. Hon ska få en kram. Då blir hon glad. Och jag också. Man ska kramas 20 minuter om dagen. Det har Bell sagt, för då mår man bra i kropp och själ, och man blir glad och lycklig, och man får utlopp för fina känslor och bra hormoner.
Undrar om det är därför jag har sådan abstinens?
Mitt hår är så kort nu. Eller inte så kort. Men kort. Och jag gillar det. Och jag skulle aldrig ordna längningar. Jag skojade bara. Jag gillar att skoja. Om jag inte fick skoja, då skulle jag dö. Och om jag skulle dö, då skulle jag inte kunna skoja. Det skulle vara tråkigt. Tycker jag.
I Kina stoppar de flickorna i konstiga saker, så att deras ben blir korta, och fötter små. Jag tror åtminstone att de fortfarande gör det. Om jag hade kunnat tala när jag föddes, då skulle jag be mamma att dra litet i mina ben varje kväll. Kanske skulle jag blivit lite längre då. Men hon kunde ju inte heller veta, att jag inte skulle bli längre än en meter och sextiofem centimeter. Det kunde hon ju bara inte. Så det är ok. Axel sa en gång att kvinnor i Sverige generellt låg på 170. Senare fick jag reda på att det inte alls var så. Då kände jag mig lite arg. Nog om det. Jag kan inte förstå varför jag tänker på sådana saker. Men om man skulle kunna tänka på bara bra saker, och inte dumma saker eller gamla minnen - då skulle man bergis bli sådära jävla teknologtråkig (förlåt alla teknologer som inte känner igen sig, och anser sig vara roliga). Jag har alltid velat ha en tankeskrivare, en maskin man kan koppla till hjärnan, så att man i slutet på varje dag kan skriva ut alla tankar, och titta på dem. Sedan skulle jag stryka över det som var bra med en gul överstrykningspenna, och det dåliga med en rosa. Sedan skulle jag säkert blunda lite också. Ibland tänker man så dumt. Det gör jag ganska ofta. Ibland får jag fram bra tankar också, då brukar jag baka något fint på dem. Eller ok, det brukar jag inte. Ville bara verka huslig. Fast jag är ju huslig. Det är jag. Kan vara din husmor. Eller inte.
Det finns så många ställen på hela jorden. Jag kommer inte att åka till alla. Nu är jag i Stockholm. Och jag minns när jag var sexton år, och gick runt på södermalm - letade rosa hårfärg. Jag hittade aldrig affären som sålde färgen, men jag hittade ett ställe jag har velat bo på sedan dess. Jag glömde av det tills jag kom hit igen för ett tag sedan. Nu glömmer jag nog inte igen. Även om mitt minne ibland sviker.
Idag åt jag och Karin på söder, det var gott och det öste ner regn. Anna sa när vi mötte upp henne, att jag såg ut som en bärplockare. Det gjorde jag säkert, för jag fick låna Karins gammelmormors stora stövlar, och det kan nog ha sett lite löst ut. Det får jag nog lov att hålla med om. Vig ingången till "gina tricot" på götgatan blev jag livrädd. Där stod en gubbe med en gammal cykel, och ett stort flak i fram på cykeln. Där på satt en så förbannat stor hund, att jag i flera sekunder trodde att det var en uppstoppad björn. Men det var en hund, alltså. Jag sa att han hade en fin hund, och undrade varför den satt på flaket. Då sa gubben att hunden var så trött, fast jag tyckte att den såg mest sorgsen ut. Sedan sa gubben att jag inte borde ha hål i jeansen, sa att jag kunde fastna. Då kikade jag på hans kläder. De var också trasiga. Men jag sa ingenting tillbaka. För han kanske var nöjd med sin trasiga second-second-handjacka. Sedan la jag några mynt på en sjal, åt en kille som sjöng fint. Sedan såg jag en kille jag kände igen, det var Sebastian - vi ska gå i samma klass till hösten. Hade inte träffat honom på riktigt innan, så det var skoj att prata litet med honom. Han var hungrig och fick syn på sitt ex. Jag undrade om jag skulle täcka honom, men han svarade nog inte. Han hade gjort en skojig musikvideo.
Anna mådde bra. Även om den där jävla Davidjävelidiotenförbannadeaset betett sig som han gjort. Jag gillar Anna. Hon är liksom kaxig på ett fantastiskt roligt sätt. Regnet öste fortfarande ner när vi gick genom gamla stan ner till drottninggatan. Men vad gjorde det, jag frös lite och hade lite ont i halsen (det har jag nog nu också), men värre var det inte. Jag tycker inte om att låta check och glad. Det är lite äckligt. Men jag är som jag är.
Jag har inte långt rapunzelhår
jag har inte bruna ögon
långa ben
men jag tänker inte skaffa blonda hårlängor i vilket fall.
peace out
ps. mamma tänk på att håret växer ut.
