Det var inte med lätta steg jag gick upp imorse. Fick för mig när att jag vaknade till en bra låt, när det var klockan som ringde. I vanliga fall hatar jag den, så idag var det litet annorlunda. Den senaste tiden har jag nog varit lite annorlunda. Fast inte utåt, utan mot mig själv. Det känns konstigt, men så får det väl vara ibland. Hon den jobbiga var tillbaka på jobbet efter semestern idag. Jag fick inte så jobbiga uppgifter. Vi var hos en man tillsammans, han har inga ben. Han hade så stora sår att han skakade av smärta. Sedan sa han "det är konstigt att man kan darra i ben man inte har". Ja, det är det nog. Jag kunde inte låta bli att grimasera med honom, för han hade jävligt ont. Sedan fick jag ett besök hos en som också har cancer. De sa att det gått utför fort. Det gjorde mig mycket illa till mods, och jag tänkte när jag ringde på att det var det sista jag ville göra. Ville inte se hur det ser ut när det går snabbt utför. Jag blev så lättad. Det var inga andningsmaskiner, ingen hosta - ingenting sådant. Bara en härlig gammal tant som jag bjöd på nötter, och som gärna tog emot. Man blir överraskad åt det positiva hållet ibland, åtminstone.
Det finns så mycket konstiga människor. Människor som liksom inte vill bli förstådda, för det är deras förmåga till oförstånd som gör dem speciella. Kanske är det det enda de har. Sådana människor måste man akta sig för.
Jag tänkte på en sak igår, en sak jag tänkt på lite då och då sedan jag besökte min moster i Umeå. Det är en grej om Magnus. Min kusin sa att när ambulansen kommit dit så hade Mangus suttit i en frusen pose. De kunde nog se att han var stendöd så fort de var på plats. Eller så försökte de återuppliva honom. Sedan gick de och tog en kaffe, och Magnus fick sitta kvar. Jag kan inte få undan bilden från min närhinna. Magnus, 16 år i en sittande position. Sten-död, och ambulanspersonalen sitter och dricker kaffe, kanske tar de en varsin dammsugare också. Eller en delicatoboll. De tänkte nog inte på att hans mamma och pappa skulle bli ledsna, deras skalmanklocka ringde väl "kaffe" just då. Kanske var de extra slöa den dagen. Fast kanske hade det inte spelar någon roll. De sa ju att han dog på direkten. Jag ska försöka sluta att tänka på det nu.
Jag känner mig alldeles tom, det känns konstigt. Jag brukar ha så mycket. Men inte nu. Tyvärr är jag ingen övermänniska. Även om det vore roligt. Skriver mer sen. Kanske. Kanske inte.
z
