настолько длиной

Inatt drömde jag mest bara tråkiga drömmar, en märklig om en kille jag känner - som tittade på en serie när jag ringde honom. Han lovade att han skulle ringa mig dagen efter. Han ringde aldrig. Så stod jag på Mosebacke, i en bar - och frågade efter Titiyo, nej Maria Akraka var det. Eller var det Titiyo? Jag kände tydligen inte henne, men M kände henne - så därför trodde jag att jag kände henne, fast jag visste att jag inte gjorde det. Förvirrande. Ja. Kanske var det därför jag vaknade så tråkigt trött, och ännu har jag inte blivit pigg. Tillsammans med N satt jag på kontoret och plockade människor. Massor av människor. Snart ska jag gå ut på något annat.

På golvet, nedanför brevinkastet låg ett brev till mig idag. Jag kände igen handstilen, och visste således från vem det var, och vad det gällde. Nej, det var inget kärleksbrev - men kanske en kärleksförklaring. En fantastiskt fin, som gjorde mig både glad och en aning sorgsen. En av mina bästa vänner ska gifta sig i sommar - med en kille hon träffade då vi var 16. Eller, jag var 16. Hon var 17. Det är längesedan nu. Det var där en klädkod som löd "frack", och jag vet inte vad det innebär för mig. Klänning, balklänning, byxdress, pennkjol, kavaj? Äh, jag tror jag hajjar - hade bara sådan lust att spela dum-i-huvudet. De är fantastiskt fina tillsammans. De kom överens om när de skulle förlova sig, och gjorde så på en kulle någonstans där vi alla tre kommer ifrån. Jag vet inte om de hade med sig fika, kanske en piknick. En rutig duk. En varm filt. Och ringarna förstås.

Alldeles nu lagade jag perfekt gott kaffe. Förut spillde jag ut en kopp i sängen. Inte för att jag skulle dricka samtidigt som jag sov - nej, jag skulle jobba lite, och sedan se en dokumentär om andra världskriget. Det har kommit nya nu. Jag fick så dåligt tålamod dock, när det började lagga femton minuter in, och så med trettio sekunders intervaller. Lagg - kör - lagg - kör.

Min syster äter i princip bara sushi. Och fröken skrynkel har sagt mig oerhört många bra saker. Det är tråkigt och sorgligt när saker inte blir som man vill, eller snarare - som man tänkt sig. Kanske är det den bilden, när den krasas sönder, som känns mest. Egentligen. Saker man ville göra. Saker man ville snacka om. Och att bara vara. Jag har redan sagt tack, men kanske skulle jag göra det en gång till.

Här kommer det: Tack (på riktigt), och lycka till. Med allt, med små saker och med stora saker. Glöm inte att andas, och att äta nyttiga saker. Inte bara pasta. Var snäll mot dig själv, även om det känns töntigt.