camembert

B säger att det inte är konstigt, att jag får astma - när det är så dammigt på mitt rum. Saken är såhära, att det är inte dammigt längre, men jag får ändå astma. Astma gör inte ont, men man blir trött och kan inte ta stora andetag. Att jag är världens veligaste på vissa fronter, går det nog inte att ta miste på. På 10 sekunder kan man övertala mig att göra någonting, om man bara använder rätt ord. Det är bra ibland, men ibland inte.

Igår då jag bundit G utanför ett ställe, där jag skulle köpa käk - jag stod inne i restaurangen - så går det långsamt, långsamt förbi en farbror, stödjandes på ett paraply. Efter honom kom ytterligare en farbror, bärandes en damväska. Efter honom kom en gråhårig dam. Alla på led. Långsamt. Lite hasandes mot toaletten. Det såg väldigt roligt ut, men också lite deppigt. Jag menar, inte nog med att man ska bli gammal, man ska börja gå i slow-motion också. Ibland undrar jag om det blir en grej, att gamla "spelar" ännu äldre, bara för att komma in i rollen. Jag tror visserligen inte själv på det, men kanske är det så.

Jag minns mitt första sommarjobb. Det var hemskt. Jag var 16 år och skulle jobba på ett ålderdomshem. Det luktade död och gamla kläder. De åt saftsoppa och blomkålssoppa och färsbiffar och en mängd andra saker, som alla såg likadana ut. En dag låg en dam död på sitt rum. Alla sa att hon var fin, och undrade om jag ville titta på henne. Jag satt med morgontidningen och ville kräkas. Dagen innan hade hon gjort ifrån sig så att det flöt bajs på hela golvet. Jag ville verkligen inte se en död människa, och kunde bara tänka på det flytande bajset. Som tur var, var det inte jag som torkade upp det. Frågan är, om det inte var blandat med en saftsoppe-spya också. Där fanns också på hemmet, ett fantastiskt par. De var 94 respektive 92 år gamla. Efter middagen låg de nedkrupna tillsammans i sängen, höll om varandra och var alltid glada. De hade fått rum bredvid varandra, eftersom de varit gifta hela livet. Jag tror att det fortfarande är det finaste jag sett.