wie ein geist

Visst är jag ute efter att hitta mönster. Kanske borde det vara så, att när jag väl finner dem - att jag blir utom mig av lycka och glädje, ja - att jag får en riktig kick. Ungefär som då man hittar en skatt, om man är skattletare. Tyvärr är det inte så. Åtminstone inte den här gången. M säger åt mig, gång på gång på gång, "tänk på dig", "tänk på dig", "tänk på dig". Jag försöker att göra det, tänka på mig. Halva hjärnan kanske lyder det kommandot, samtidigt som den andra halvan, i smyg håller på, på sitt håll. Så igår hade den processat fram någonting, som absolut kan vara rent och fullt jidder, totalt skitsnack och bara bananblaj. Men ändock, så fanns det där. Hur likheterna plötsligt blev synliga, mellan dem. Jag blev livrädd och ville direkt ringa och fråga, vilket hade varit idiotiskt, han skulle skratta åt mig. Jag ringde inte. Jag gjorde ingenting. Jag ska tänka på mig. Mig, mig, mig. Och, det stämmer säkerligen inte, inte ett dugg. Kanske är det bara jag som nojar ur, och kopierar fram saker från det förra. Känslor som gjorde ondare än om man visste att ens snubbe (snubbe låter iskallt, så kille) sätter på sjuttontusen andra - då man var nummer två eller fyra, men inte på grund av någon annan. Då det fanns något annat som drog mycket hårdare, och som tog över så att man visste att man skulle förlora allt, inklusive sig själv. Om man inte gick. Även om jag säger att jag alltid går, eller det kan verka som om jag är kapabel till att säga "fuck you" med världens största utropstecken efter, så är det inte på det viset. Löjligt kanske, att få det att verka så. Allting handlar nog om hur involverad man är. Som när jag sa upp mig från att koka korv - det kändes inte någonstans. Däremot är det alltid lika tråkigt när en produktion är över (även om det är skönt, för att man får sova), men man har blivit mer involverad då. Kanske för att det är skillnad på en korv och ett team. Nu vet jag inte vad jag dillar om, egentligen.

Hursomhelst. Det är säkert inte så. Om det är så, så kommer jag aldrig få reda på det. Eller så kommer jag det. Frågan är hur mycket jag ska bry mig. Om jag ens bryr mig. Och det gör jag ju uppenbarligen. Kanske är det därför jag blir så envis i vissa fall. Det finns ingenting som gör så ont i hjärtat, som när någon framför ens ögon - medvetet går sönder. Men, det har hänt innan, det kommer hända igen. Jag måste bli bättre på att vända folk ryggen. Det här liknar ju ingenting.

Å andra sidan, kanske jag måste börja acceptera varför jag inte kan gå. Inte för att jag ska fortsätta att stanna i sådana fall. Förvisso behöver jag inte stanna, eftersom de alltid går. Men, min hjärna stannar. Så står min kropp alltid kvar där, i solen - med öppna armar. Under allting finns det nog någonting större. Om det nu kan anses som "större", i att fortfarande vara kvar i gamla känslor. I att som ett barn lukta sig till problem. Att smyga efter ner i källaren, titta på. Som ett desperat försök att kunna se - när han står i toalettljuset med vanliga pupiller, att vilja ha ett svar - som inte kommer.

Min farmor hade en oerhört vacker syster. Det kanske jag tidigare nämnt. Vi satt tillsammans och tittade på bröllopsfoton då jag var där senast. Eftersom hon hade 17 syskon, och jag uppskattningsvis träffat två - så tycker jag om att titta på dem. Hur de såg ut och försöka föreställa mig hur de var som personer. En av systrarna var hursomhelst slående vacker. Hon var så vacker att det gjorde mig ledsen att hon såg så sorgsen ut. Hon stod där bredvid sin man (som faktiskt såg ut som skit) - och försökte få till ett leende på bröllopsfotot. Jag frågade min farmor, varför hon såg så sorgsen ut. Farmor svarade att hon alltid varit på det viset. Jag var osäker på om hon levde, men det gjorde hon inte längre. Hon hade en dag sagt till sin man, att hon skulle koka svartrötter. Han hade gått ut på fälten och arbetat. Så när han kom tillbaka hade hon hängt sig i en duschslang. Farmor har dock hela tiden haft en hypotes, om att han hjälpte henne. Sedan hon var 18 hade hon varit alkoholiserad. Då farmor en gång varit och besökt henne, hade hon legat på sin kammare, i panik - med en stor flaska sprit kluckandes i sängen, i takt med hennes hulkningar över livet. Huruvida hennes man hjälpte henne eller ej, vet jag inte. Jag vet bara att han flyttade, och att han fyra år senare riggade upp någonting filmiskt. En konstruktion med ett hagelgevär, ett snöre och han själv i en fåtölj. De hittade honom med bortskjutet huvud, och jag vet inte om det spelar någon roll om han hjälpte henne - han var nog inte så lycklig han heller. Till slut.

Detta påminner inte på många vis om min morfar. Han som låg på kökssoffan med bankboken och en 75:a under kudden. Inte på så värst många vis åtminstone. Men, jag kom att tänka på min morbror K. Han som var en sådan stilig karl. En vanlig dag (kanske sken solen) kom han hem till den lilla stuga där han och min mor, och alla deras syskon växte upp. Han var antagligen glad, kanske hade han skrivit en dikt. Eller haft en körning kanske. Han var ung, som min mor. Hon var 16. Han några år äldre. Min mormor hette D, och låg denna dag död på toaletten. Detta såg K genom fönstret, genom en del besvär kunde han få ut henne. Hon ligger tillsammans med min morfar, och min mors ena syster - på en mycket fin kyrkogård på landet. Kyrkan ligger på en kulle, och omkring där finns vatten. K själv ligger bredvid sin bror på en annan plats. Tre rader framför ligger min mor och hennes andra syster. Långt, långt upp i Norrland ligger G. Alla har en sak gemensamt, förutom att de är syskon. De är alla döda, och de är döda unga.