luft

Min nya tanke var att lämna allting utan text. Och bara fylla upp skiten med små rutor som spelar musik. Min vän A har träffat en kille, eller inte träffat hon har knullat med en kille. Hon sa att han hade en snopp, som var som en kon. Det tycker jag låter konstigt. Igår sa en kollega till mig, en ny sådan - att jag var rockabilly. Det retade upp mig, inte så att jag blev sur - bara det faktum att alla ska sortera in andra i fack hela tiden. Jag vet, att det är en psykologisk omöjlighet, att inte göra det. Om människor aldrig skulle sätta saker i boxar, generalisera, och sätta samman saker som de förknippar med andra saker - så skulle den/hon/vi gå under. Det finns forskning på den saken, så det är ingenting jag bajsar ur mig. Tror att kommentaren "E, du är en sådan svartrockare va?", som jag fick i vintras, kanske ändå kändes än mer märklig. Tror att jag gick igång, denna gången negativt - på att snubben sa, ja han som kallade mig rockabilly "...men du har ju rött hår och tatueringar, så du måste väl ändå vara det..., du vet lite så pinuppa?". Då frågade jag honom, hur man vet om man är en rockabilly. Då satte han på den skränigaste musik man kan tänka sig, och sa att rockabillys lyssnar på sådant. Den senaste tiden har jag i princip bara lyssnat på hip-hop (cool, eller hur), så någon rockabilly är jag definitivt inte. Kommer aldrig att bli. Jag menar, hur snyggt är det med snubbar, till exempel - som drar håret bakåt i en sådan skidkulle, som klär sig i hängslebyxor, har en liten mustasch. Eller tjejer, som klär som i jordgubbar och bleker håret. Nä tack, jag tror inte det.

Jag har gjort något fånigt. Jag har skrivit nästan tio sidor meningslöst dravel. Jag ska slänga det, så det är ingenting jag ska ge bort - som tanken från början var. Jag ska däremot sova snart. Jag, jag, jag. Det är trist att längta efter någon, det är trist att bli lämnad, det är trist att vara hungrig, det är trist att åka buss på morgonen när alla går in i en. Idag är jag på dåligt humör, det beror nog på att jag är trött. Och trött är jag för att jag jobbat mycket. Så det är helt fair.

På mötet igår, tre ord - från mig: uttömd, rastlös, oviss. Check på den.

Fredag. Jag gick inte ut. Check. Istället låg jag på A:s soffa och dregglade på hennes filtar. Det hade knappast hänt för ett halvår sedan. Då hade jag varit ute till fem och letat efter mannen i mitt liv. Himla patetiskt. Så tror man att man har en kandidat, och snart hör man körerna ljuda "han var inte för dig". För G och H tog det tre år att hajja, att de var för varandra. Det borde innebära att det finns tid för allt möjligt. Kom förut på den idiotiska tanken att bli kär i typ den bästa killkompisen jag har, ja riktigt tvinga fram något. Det fick mig dock att vilja kräkas. Inte för att det är en ful person, men bara tanken på att vara med någon man inte, på riktigt känner för. Igår tänkte jag på en annan, ytterst sjuk grej. Tänk om man skulle bli med barn, och farsan skulle vara typ snäll, men inte "för mig". Tänk om man skulle behålla ungen, och sedan bli vän med pappan - åka med till hans päron, och hela baletten. Tänk då också, om han skulle träffa en ny sugga - och vi alla fyra skulle hälsa på hans föräldrar. Det låter kanske hur mysigt som helst. Och strongt kanske. Men, tänk på känslan man skulle få, då man ligger där i gästkammaren, försöker sova - men det fina barnet håller en vaken. Så kan man så tydligt höra, vad som försiggår i rummet brevid. Där ligger barnets far, en man som man trodde var kärleken i ens liv, och har hett sex med sin nya flamma. Undrar om man skulle gilla läget, eller känna sig som världens ensammaste människa. Kanske ännu värre, tänk om man skulle knacka på och fråga, om man fick vara med. Så snart bebisen somnat.