Inatt var det en tråkig natt. Jag drömde tre mardrömmar på mindre än en timma, och vaknade av varenda en. Den senaste ägde rum cirka 03.07, för 03.08 satte jag mig upp ganska rädd och tände lampan. Då somnade jag om, men liksom inte med lugn i kroppen, som man vill ha när man sover. Jag åt frukost i solen på balkongen, läste lite i Östergren, sedan gjorde jag det hemska konstaterandet. Duvans barn är verkligen borta, boet snett. Med jämna mellanrum under hela dagen har jag nu gått och kikat dit, ingen unge - bara en ensam duva som fortfarande sitter i trädet och ekar.
Till den gladaste överaskningen, när jag just satt mig på mitt rum i förmiddags, jag hade inte stängt dörren - då står plötsligt Linde där, nyss hemkommen från Cypern. Gissa om jag blev glad! Jag slängde genast på mig min morgonrock, för jag var ytterst oanständigt klädd. Sedan kramade jag honom, han berättade om en slags dans där man är nära varandra. En dans som liksom fick en att släppa alla spärrar, och slappna av. Och han fortsatte med att berätta att de fick göra det tillsammans med en partner till slut. En kvinna från New York slet tag i honom - och han berättade att det som sedan skedde var som ett häftigt förspel - fast i dansens former. Det lät härligt. Han har inte varit på någon dejtingresa, utan på en konferens om religion, och han sa även att veckan fått honom att släppa på många fördomar. Sedan stack vi ut och joggade jag och Linde, och han fick till och med säga åt mig att lugna mitt tempo. Det kändes bra. Jag har inte den sämsta kondisen på korren. For sure.
Jag gör allt jag gör i slow motion när jag är ledig, jag skulle säga - utan att tveka - att det är ganska jobbigt. Har fortfarande inte fått in min pitch till kursen, inte heller synopsisen, inte något. Jag är dum i huvudet ibland. Men det får man vara på måndagar, eller lite då och då. Det gör ju liksom att man känner sig mer normal andra dagar. Jag satte mig och bokade alla biljetter till veckan åtminstone, och fick ett mail från en snubbe som ska hålla audition i Norrköping i september. Får se om jag får mitt livs roll, jag betvivlar det men njuter av tanken att det är möjligt.
Linde sa en bra sak idag, det gör han förvisso ofta, men idag klämde han till med något av en speciell art. Lite så att man ville trumvirvla, och jag gjorde det tyst för mig själv. Han sa, "de som är behagliga att vara tillsammans med, och omkring - det är de som blir vackra för en. De som har det där draget, att man blir nervös i deras sällskap - de ärbara obehagliga, hur snygga de än må vara."
Härligt sagt. Och sant. Ikväll var jag, Linus, Victor och´hans lillasyster på bio. Jag och Linus såg "Sex and the city"- filmen. En del säger att Sarah Jessica Parker är en kossa. Det skulle inte förvåna mig, men hon är duktig och har snygga skor. Linus och jag skrattade mycket, han tyckte också om filmen, det gjorde mig glad. Speciellt gillade han alla känslor och kärleksgrejerna, det där med problem och så. Det var sött sagt. Fast den där filmen, den fick mig att få ett extremt eager efter det där förhållandet. Men jag tänker inte ge mig in i den djungeln, inte ännu. Jag dricker några liter yogi-the, det tror jag hjälper. Imorgon får jag trycka en vitlök - det hjälper. Håller åtminstone folk på avstånd.
Axel ringde, jag var lite orolig för honom, för hans mobil har varit konstig och jag har inte kunnat nå honom. Anna tyckte det var konstigt att jag ringde honom, för att jag inte fått tag på honom. Det tyckte inte jag, så jag sa bara "har man inga barn så får man väl skaffa". Och Anna skrattade, och jag också. Det är lite lustigt att jag har dessa moderskänslor (eller det kanske kallas omtanke) för en person jag spenderat nästan 4 år med. Eller om det var 3,5. Fast samtidigt, det känns som det mest naturliga. Ja, fyfan. Det är det också. Man fäster sig helt enkelt, även om man inte passar.
Jag kom att tänka på min hamster nu. Albinohamstern. Han var jobbig, han skulle jämt springa i hjulet, även om jag tryckt in en penna för att slippa oväsendet. Det var synd om honom, så jag skaffade honom lite sällskap i form av en dvärghamster. En hona, fast han tyckte inte om henne på rätt sätt. Eller, vad vet jag om vad som är rätt sätt för den delen. En dag fann jag henne i alla fall. Utan huvud. Han var nog lite sjuk, den där albinohamstern. Sedan dog han också.
För en sak är vi säkra på, hamstrar som dvärghamstrar som människor - dagen kommer. Så, låt oss supa och göra alla roliga saker som finns i hela universum tills dess.
Peace out för fan.
