Ibland när man joggar känns det som om benen inte ville stanna. Ibland när man sover så känns det som om man inte ville vakna. Ibland när man äter känner man inte vad man äter. Även om man tuggar chili. Ibland är saker inte som de borde.
Igår spelade vi volleyboll på korridoren. Linda kom på besök ifrån Tidaholm och ska stanna några dagar. Hon är lika smal som vanligt och jag blir trött när jag ser henne, när jag hör henne, när jag är i närheten av henne. Det är som om tog hon all energi och omvandlade den till något, som är bra för henne. Är min energi hennes mat? Idag är jag helt utmattad. Det beror väl inte bara på henne, utan på andra saker. En sak som det beror på, den säger jag inte. Det är hemligt. Jag jobbade idag. Det var kul. Det är en kille på mitt jobb (jag har tidigare skrivit om honom, det är han som är vinögd, och som jag trodde var en av de intagna först). Han är jobbig. Han ska vara så annorlunda att jag vill spy. Eller inte spy, men något åt det hållet. Jag frågade honom vad han lyssnade på för musik, då sa han "Njaae, jag är ju liten sån då va att ja är lite av en taliban. Jag lyssnar helst inte på musik". Jag frågade honom vad han gillade för filmer, då sa han "Njaae, jag är ju liten sån då va att ja är lite av en taliban. Jag ser inte så mycket film". Han skulle säga upp sitt internet för att det tog all hans tid. Han sa att han läste på aftonbladet 40 gånger per dag, och att han nu istället skulle inreda en ateljé i datarummet. Sedan talade vi lite om mat, och då sa han att han skulle vilja köra på att bara äta levande föda. Då sa jag att jag har annat att göra än att laga mat och äta hela dagarna. Då sa han att han tyckte att det verkade vara en bra grej. Då sa jag att de som gör det inte har något liv. Då sa han nog inget mer. Sedan skrattade vi säkert lite.
Erik skjutsade mig till jobbet imorse. Det var snällt. Tar en halvtimme att cykla upp dit. Om man inte är i sista minuten, då tar det tjugo minuter. Dock blev jag lite sen, så jag ringde Sylvester. Han hade värsta hesrösten, så jag bara garvade åt honom. Han sa att han just vaknat, typ. Sedan kokade jag kaffe åt oss på jobbet, och Sylvester serverade. Sebastian var också där. Helt nöjd med att jag fixade ett jobb åt honom. Det känns fint på något sätt. Nu kan han och Isabell åka ut och resa och ha det skönt. Jobbade med H idag. Han är underbar. Det går liksom att kommunicera med honom, även om man inte tror det. Nästan som att prata, utan att det kommer ord. Han förstår. Jag förstår honom. Tror jag.
Fick sluta lite tidigare, Tog bussen till Universitetssjukhuset för att promenera till UB därifrån. Ibland undrar jag om man gör saker, omedvetetmedvetet. För plötsligt ser jag mig själv gena genom strålningsbehandlingen, en kvinna i schalett och jag tänker på mamma. Och jag tänker på nyheterna. Och jag tänker på odds, och statistik. Sedan går jag fortare. Det är hett. Säkert 33 grader. Mitt ansikte glänser, tror jag. Sedan går jag genom stigen på baksidan av UB. Det ser i första ögonkastet verkligt harmoniskt ut. Men det är det inte. Även om det är en liten allé där, med trevligt gräs, så är det vidrigt. Det luktar helt sött av små platta, söndertrampade fågelungar. Kråkorna bygger sina bon i träden, och ungarna faller ur och ruttnar. För några veckor sedan hade jag en rundvandring med Linde där, jag visade honom alla döda fåglar, och räknade dem samtidigt. Lukten är söt och sliskig. Kanske luktar döden sött. Inte vet jag.
På UB var det svalt. En gubba satt och stirrade på mig när jag skrev ut mina 110 sidor. Jag sneglade på vilken internetsida han hade uppe när jag gick förbi honom. "Hur man hanterar nya vapen". Kändes lite löst. Kändes rätt bra, när jag var ute därifrån. Linda väntade på mig på Stortorget. Vi tog en fika, och stötte på Linus vid stationen. Jag bjöd med honom, så satt vi tillsammans och samtalade en stund. Linda och jag provade lite fina kläder i en butik, och jag glömde alla mina papper i ett av provrummen, så jag fick rusa tillbaka. Vilken tur att de var kvar. Sedan blev jag och Linda osams. Jag sa att hon var ett svin. Jag menade det också. Hon underskattade mig, och visade mig - återigen - hur sjuk hon är. Jag blev så frusterad att jag sa att jag hoppar från balkongen om hon inte håller käfften. Då sa hon bara, jaha gör det då. Hon säger att hon är frisk, att hennes psykolog sagt det. Jag ska ringa hennes psykolog imorgon. Linda har nog missuppfattat. Eller så har hon lurat dem igen. Hon är så bra på det. För bra. Jag är trött idag.
Det vart volleyboll ikväll igen. Med dryga killar som varken kunde lägga upp en boll eller kände till reglerna. När jag förklarade lyssnade de inte, eller så lyssnade de men ville köra sin grej. Det gjorde mig förbannad. Det märkte de. Jag ser dåligt utan glasögon, men jag såg att de var fula hela bunten. Alla utom en. Sedan joggade jag, Linde och Linus ett stycke. Linus är vid dålig kondition, men jag peppade honom hela vägen. Jag tycker det är skojigt, och jag vet att jag hade uppskattat det om jag varit den som var otränad. Jag sa det till Linus, att det var ok att han blev förbannad på mig, för att jag sa att han var tvungen att springa hela rundan. Så kom jag att tänka på den gången, den enda gången han blivit rasande på mig, det var när han anklagade mig för vår korridors malproblem (helt absurt). Sedan sa han att det var ju inte mycket, med tanke på hur mycket jag brukade "peppa" honom, "Ja, som du kallar det Elin". Han är rolig. Vi spurtade hem ifrån Paniken, Linde vann. Jag kom tvåa. Nu ska jag försöka sova snart, eller försöka behöver jag inte, men jag ska lägga mig. Liksom. Axel sa till mig nyss att jag var tvungen att ta hand om mig, om mig och min kropp. Det var det sötaste han sagt på länge.
Jag är glad över att jag snart lämnar Lund. Det är ett jävla härke det här med studentlivet. Man ska vara finklädd och kammad, ha snygga skor och snyggt smink, snygg väska och bra läshuvud. Sedan ska man sitta på UB och studera, och man ska äta lunch ute på stan med sina polare, och man ska tävla om vem som är bäst på tentorna och man ska spana på varenda jävla glasögonorm och pikéskjorta. Ugh. I'm out of here. Det är en annan sak jag måste skriva. Min dialekt har blivit sjukt hånad. I lördags utanför Lunds nation var det en kille som sa åt mig att jag hade den fulaste dialekt han hört. Han var lundabo, så han borde inte ens ha rätten att säga så. Det gjorde mig litet ledsen. Men man ska ju tänka att dialekt är charmigt, charmigt, charmigt.
Jag trodde inte att Daniel på jobbet drack kaffe, men det gjorde han. Fast han sa att det var en riktig skitsak egentligen. Den människan gjorde allt för att vara annorlunda, jag tycker att det verkar ovanligt jobbigt. Självupptaget rentav. Jag pulserar ikväll. Även om jag är trött, och har sovit fem timmar på två dygn. Man måste ta hand om sig själv och sin kropp. Det skulle min farmor också ha sagt. Bergis.
k
