Ja, smaka på den du. Lund ser likadant ut även om man är borta i två veckor. Tidaholm ser likadant ut även om man föds där och sedan inte reser dit på hela livet. Det har hänt mycket. Inspelningen i Trollhättan var grym. Ulf Malmros var en gapig karl, men jag tänkte att han måste göra något för att hävda sin manlighet, jag tänkte inte på det som att det berodde på att han regisserade. Kanska kan man kalla det, hm... äh jag vet inte. Jag tycker att de flesta var mycket trevliga, Johannes Brost var röd i ansiktet och Kjell Bergqvist lika skojig i verkligheten som på film. Mina fötter gjorde ont tre dagar efter, de där skorna jag fick ville inte vara vän med mig. Tuva Novotny kommer bli fantastiskt vacker när hon blir gammal. Det är jag säker på.
Hemma hjälpte jag mamma med att packa upp lådor. Det var ett bra tidsfördriv, för jag fastnade flera timmar i vissa, alla gamla böcker, anteckningar och små örhängen i bomullsaskar. Mamma hade en skrivbok från då hon gick i 9 c, längst bak i den, som om hon ville dölja det - stod en lista på killar och ord som "kramas", "pussa" etc. och sedan plus och minus på dem. Pappa var med också, han fick två plus av tre möjliga, och ett minus alltså. Av mig får han tre starka minus.
Skövde-Uppsala. Helena. Hon arbetar mycket och har långt att pendla. Höstterminen är visst den jobbigaste på veterinär, speciellt den femte, eller hur det var. Vi hann ses kort, det var bra. Linde, hans pappa och hans brabo Gunnel plockade mig där, sedan började vår färd upp mot Umeå. Det är långt till Umeå. Längre än vad man kan tro faktiskt. Det finns platser som heter Dorotea, Rättvik, Lit - platser man aldrig innan varit på och inte känner till ett dugg. På de platserna bor det människor man inte känner och aldrig kommer känna. Det gör mig lite ledsen, men så är livet. Det finns för många människor för att man ska kunna träffa alla. Ibland undrar jag om man skulle hinna träffa alla, om alla fick bara några minuter, eller sekunder. Fast sekunder blir nog som att inte ha setts i vilket fall. Ett liv är många sekunder och lättare att räkna i timmar, eller år till och med.
Jag blev arg när jag klev av bussen till Tidaholm, inte för att packningen var för tung - det hade jag vant mig vid. Nej, min ilska, eller det var inte ilska - det var snarare ett slags äckel, fast på ett sätt som fick mig att skratta. Det var när jag såg en volvo v70, en vit - med en farbror i. Han var uppskattningsvis 63 år, hade keps och lyssnade på "boten anna". Han lyssnade inte bara en gång. När jag gick till mamma mötte jag honom, 40 km/tim. När jag gick till stan mötte jag honom, när jag gick till Martina mötte jag honom. Det var som en alldeles för fånig deja vu upplevelse. Så är Tidaholm, det går om och om igen, på repeat som liksom aldrig tar slut. Och de som är med märker aldrig att fimlen om just deras liv bara är en fånig repris.
Jag har sett renar och renungar, ätit tunnbröd och träffat min moster, jag har joggat för lite och druckit för mycket kaffe, jag har använt för lite tandtråd för tandtråden tog slut första dagen på resan. Ja, jag har gjort så mycket dumt. Jag har tänkt på "bög-Bengt", och att vi var dumma som trodde på att han dog av den där dammsugarslangen. Minnen och minnen. De finns alltid, det vet man. Det man inte vet hela tiden är att minnen finns även om man inte minns dem, man behöver en liten nyckel eller association för att de ska vakna. Ibland tycker jag om det, ibland inte. Man skulle nog vilja sålla och bara minnas de bra minnena, fast då skulle man säkert göra om dumma saker igen. Där har jag nog lite rättfel, för alla dåliga minnen har man ju inte själv påverkat, eller ens varit med i. Bara varit med om.
På Umeå busstation var jag förbannat kissnödig. Jag gick till och med till Pressbyrån för att köpa en liten sak, så att jag skulle få ut pengar. Fick bara sedlar så jag fick gå till en restaurang och växla. Med en femma i handen gick jag mot toan och stoppade i mitt mynt. Men dörren gick inte att öppna. Det var upptaget och min femma var förlorad. Personen som var därinne hade nog somnat, för det kom inte ut någon, och jag blev så irriterad att jag gick ut och satte mig på en bänk istället. Min irritation gick dock inte ut på att sparka på oskyldiga stenar, jag skrattade mest för mig själv, och skakade på huvudet - lite som de gör på film åt små barn när barn gjort något fånigt och kanske lite dumt, eller bra. Ungefär så.
Det finns så mycket människor. Lappland är ett landskap, och någonstanns i Lappland sitter en fet gubbe vid en parkeringsplats. Han har en hund i ett koppel brevid sig, och jag vet inte vad han heter.
I Medevi brunn skulle jag och Linde gå och bada. Vättern är en djup sjö, men där har jag badat sedan jag var barn - så jag tycker nog att det är mest friskt. Eller så låter det fint att säga så. Det är en svinkall sjö, men vattnet är rent. Svart. Vi hittade inte beachen, det var kväll och vi kom inte närmare än till en båtbrygga där vattnet var förpestat med slemmiga vattenväxter och snariga näckrossnören. Vi slutade upp på ett gärde, nyslaget. Fuktigt gräs är härligt mellan tårna, och kvällsdimma är vackert på något sätt. På min uppmaning skrek vi så högt vi kunde "VÄLKOMMEN TILL LIVET!" så att hela öst- och västergötland säkert hörde. En brun mus blev rädd och sprang snabbt, snabbt sin väg. Möss är snabba, och de kan göra små, små kvicka hopp - lite så att man tror de är grodor, även om man förstår att en groda måste rökt på för att bli så snabb. Det antagandet dör ut. Möss är snabba.
Det finns älvar och vattendrag, friska och kalla, djupa och grunda. Alla har de en sak gemensamt, de är fridfulla att titta på. Även om de är strida. Allt vatten har renat mig tror jag, även om jag inte badat i det, ögonen har fått vila på fina saker. Det mår ögonen bra av. Härjedalsluft är frisk, även om det är samma luft som jag säkert andas just nu. Det är inte samma sak. Karga landskap, små bär jag frågar Linde om jag får äta - och han säger nej. Man ska inte äta giftiga saker. Man kan äta våfflor med hjortronsylt och grädde i en grå liten timmerstuga, där de har ett utedass som luktar gott tills jag öppnar locket. Tvångstanke som tvingar mig att titta ner. Eller, inte tvångstanke, jag gillar bara att jävlas lite med mig själv - och det kan man göra med sådana enkla medel. Det blir lite roligare då.
På ett fik i Linköping trampade en liten unge mig på foten, med mening. Om och om igen, tills jag trampade tillbaka. Det är lustigt med barn. Jag tycker inte om dem direkt. Eller så gör jag det. Jag tycker om att chocka dem. På en reastaurang gick en liten pojke i rabatten bakom oss. Han tittade snart åt mitt håll, då gjorde jag fula grimaser åt honom. Han gillade det, sprang därifrån men kom igen ganska snart. Då gjorde jag lite fler grimaser. Han gillade det. Jag gillade honom också, för att han inte var en mesig lipsill.
När jag satt med all min packning på bussen från stationen hoppade det på en gubbe, han frågade om han fick sitta brevid mig. Ja, sa jag. Sedan satte han sig brevid sätet istället. Han var full. Till slut satte han sig framför mig och sa att han inte var sig själv riktigt, och att jag inte skulle döma honom. Det gör jag inte sa jag. Då berättade han om att han tänker för mycket, och att han därför försöker supa bort hjärncellerna. Det lät ganska logiskt, och han såg ut som en som hållt på ett tag. Jag tappade hoppet då. Det var antagligen ett bevis på att det inte funkar att supa bort det dåliga, för man blir bara en större rödblossig idiot då. Inte för att han var en idiot, men han betedde sig som en.
Det är fint väder idag. Imorgon också kanske. Igår dök jag i havet med öppna ögon. Och linser. Och idag har jag ont i ögonen. Imorgon också kanske. Jag tycker om solen, och utanför köksfönstret har en duva flyttat in i duvboet. Om jag varit ett barn hade jag sagt att det var samma duva som innan, men jag är inget barn längre.
Kristoffer Åström är en duktig musiker, jag gillar honom. Dock så finns det ingen som ger mig mer ångest än honom. Jag önskar att han ska slå igenom sjukt jävla hårt snart, så att han kan bli glad på riktigt. Fast det kanske han är. Vad fan vet jag.
Att vara tillbaka, det är att vara tillbaka. Ingenting roligare eller tråkigare eller mer spännande. Det är bara bra. Helt enkelt.
big PK
