Min far har rest sin väg igen. Hela vägen hem. Jag pekade ut en, vad jag tyckte - fin plats åt honom på tåget. Min syster tyckte synd om honom, för killen bredvid såg tydligen störd ut. Då kände jag mig elak. Så stod jag och tittade när min far satte sig på sin plats. De började samtala lite lätt, och jag tror inte att det var så illa ändå. Jag får alltid separationsångest. Sedan åkte jag och min syster åt varsitt håll. Och min far åt ett annat.
Jag önskar att jag skulle kunna lära mig att tänka rakt fram. Som en rak väg, obrydd och enkel. Om jag kände mig hungrig skulle jag äta, om jag kände mig arg - skulle jag vara arg. Inte arg som i svårt arg, mest som en grimas - sedan skulle det gå över ganska kvickt, och jag skulle bli glad igen. Om någon sa hej, så skulle jag säga hej tillbaka. Inget mer med det. Nu är det snarare så, att jag kanske blir arg - sedan vänds det till något annat; och jag börjar fundera. Sedan funderar jag så mycket, att min hjärna gör ont. Om någon säger hej, så säger jag visst hej tillbaka. Men så, när "hej:et" är över; så börjar jag fundera på, om det var ett utropstecken bakom "hej:et", eller kanske en punkt. Hur var det med tonläget? Var det glatt? Var det likgiltigt? Var det flyktigt? Min syster funderar också mycket, men jag tror att hon är mer inne på vilka outfits hon skall ha om kvällarna. Och om hon skall välja pälsmössa, eller inte pälsmössa. Sådant funderar jag bara på ibland, och mest i farten av allt annat. Kanske kan man stänga av några vägar i hjärnan, så att man blir lite mer likgiltig och slutar bry sig om allt. Jag skall fråga om den saken.
Min far låg i lumpen i Norrtälje. Var helg reste han hem och var helg reste han upp igen. Då stod där vid Karlbergsuppgången, en buss som plockade upp samtliga värnpliktiga; för att köra dem åter till Norrtälje. På den tiden var han förlovad med en kvinna som hette Carina. Jag vet inte vem hon är. Han och min mor flyttade samman redan en och en halv månad efter att de blivit ett par. Det tycker jag verkar lite tidigt.
