Det slog mig idag, ja kanske precis nu - hur obotligt tråkig jag blivit. Beror det på att jag blivit gammal, att jag inte längre joggar fem mil i veckan, att jag äter för lite c-vitamin, för mycket knäckemackor, att jag dricker för ofta, sover för dåligt, tänker för mycket, rastar hunden för lite, får toalettrullar i huvudet av min syster (utan anledning), att jag städar för sällan, eller beror det på mitt fula nattlinne (som jag för den delen gillar), beror det på min frisyr, eller mitt jobb (som jag gillar) eller vad fan är grejen?
Om en månad fyller jag 26 år. 26 låter ganska mycket, och jag tror fortfarande att jag är 18. Jag tycker fortfarande synd om alla år som måste bytas ut mot nästa år, och vill nästan bädda om dem så att de inte känner sig bortglömda. Jag säger fortfarande fula ord, och häver ur mig saker som somliga gånger får mina vänner att häpna. Men! Jag har blivit tråkig. Eller, jag har fått för mig det. Kanske är det det, som är grejen. Att jag fått för mig det alltså. Min högsta önskan till tomten julen 2011, är att jag skall bli simpel. Liksom, tycka att allt är hur fett som helst, vakna med ett leende (och nästan ha ont i käkmusklerna, för att jag legat och (omedvetet) lett hela natten till alla fina drömmar jag haft). Sedan skall jag stiga upp och visslandes sätta på kaffe, för att sedan (fortfarande visslandes) gå ned till Anton och köpa snus (om jag inte lyckats sluta), jag skall ge honom mer än en krona till övers för att jag handlar hos honom, och sedan (nu sjungandes) återgå till lägenheten och mitt fantastiska jobb som gör att jag kan sitta på arslet hemma och klippa. Vilket i sin tur innebär att jag kan dricka hur mycket kaffe jag vill. Och till och med gå runt i pyjamas. Det skulle jag dock inte göra, eftersom jag (dagen innan) lagt fram dagens outfit, som jag hoppar i direkt efter den där heta duschen jag alltid tar om mornarna, för att sedan smeta in mig i otaliga mängder väldoftande body butter från body shop (vad annars).
Å andra sidan så gör jag ganska mycket på det här viset redan. Förutom att sätta fram kläder kvällen innan. Ibland kan jag rota reda på en tröja, men knappast något mer. Kanske strumpor också. Detta ledes förvisso ingenstans i frågan; varför jag blivit så tråkig.
För några år sedan kände jag mig normal, då bodde jag tillsammans med A. Det var fint men (som jag berättat innan) det gick mig på nerverna. Men, jag hade en relation, och vi hade skoj ganska ofta. Jag lagade mat och var och en tog hand om sitt (jag tvättade dock alltid, till en början, gick igång på känslan av att vara lite som en hemmafru). Sedan träffade jag veckans snällaste snubbe. Det tråkade ut mig ibland, för vi kunde inte snacka. Det tog ett år för mig att hajja det. Sedan, ja - då har det bara gått utför.
Nu; Jag försöker att ge en så sann bild av mig själv som möjligt. Men allting tråkar ut mig. Så stötte jag i något, som inte gjorde det. Då är det kanske istället tvärtom.
Det kanske är det som är grejen med grejen. Att jag känner mig tråkig alltså. Om en månad fyller jag 26 år. Och ännu klarar jag inte av att hålla någonting vid liv. Inte som förut.
