om jag hade sjutton hjärtan

Tidigare idag var min syster förbannad på mig. Jag vågade inte ringa, utan valde att vänta ut hennes aggressioner. Jag tror att det fungerade, ikväll har hon varit vänlig. Hon är hemma igen, och kände sig nervös inför morgondagen. Hon skall arbeta, och på hennes arbete arbetar en kock - som hon gått och blivit förälskad i. Hela veckan har hon över sms, jämrat sig över att han är så dålig på att svara på hennes sms, till honom. Jag försökte trösta henne med att han med all säkerhet jobbade (det var vad hon berättat för mig). Så blev hon lugn i tio till femton minuter - och så startade det igen. "Varför svarar han inte?", "Ska jag skita i honom?". Jag svarade bara; "Chilla". Men jag vet, det är lättare sagt än gjort. Egentligen är jag alldeles likadan själv. Det är jobbigt att blanda in en annan person i sitt huvud. Ja, alltså en "sådan" person. Det kanske är därför jag dragit mig för att sätta mig i samma position, för att jag vet att ordet "Chilla" hjälper föga. Så har också jag uppfunnit en mängd regler, för hur man skall bete sig över en sms-konversation. Regler som jag inte ens har lust att lyda, men jag antar att det är därför regler finns. Man ska inte alltid ha lust att lyda dem. Det hela gör mig vansinnig. Men, vi är vuxna. Då borde man veta, att ingenting är gratis längre. Varesig gratis eller enkelt. Kontentan av detta, är att jag förstår min syster. Till fullo. Men jag vill inte låta henne veta, att allting inte är vad det borde vara. Jag låter som en gammal vis dam nu. Det är jag förstås inte, men jag vet mer än min syster, även om hon är äldre. Hon skulle nog inte ens säga emot mig, på den fronten.

Somliga saker tycks jag inte förstå. Inte andra heller. Man kan väl kanske fråga sig, om man behöver förstå allt. Tyvärr tror jag att man behöver lära sig att förstå det mesta. Kanske skall man börja med sig själv. Eftersom jag varit och är på arbetet idag, så tittade vi på skräp-tv. Niklas Strömstedt hittade tydligen sig själv då han var fyrtio år gammal. Detta kommenterades av en annan man i samma program som "mycket tidigt". Jag undrar hur han hittade vad han sökte, och hur han visste vad han skulle söka efter, och hur han kunde veta, att han hittat rätt. Men jag antar att det kanske är någonting som hjärtat säger till om.

Jag har börjat år 2011 med att göra fler dumma saker än någonsin. Jag har för mig att mannen i magen skrek, men jag valde som vanligt att tysta honom. Egentligen tror jag att han har gett upp, och att jag borde ge bort honom, till någon annan som har bättre hand om honom. Det kan ju inte vara meningen, att han skall sitta ensam och gråta därinne. Ett sådant resonemang kan jag helt enkelt inte köpa.

Ibland undrar jag om min far tycker att jag skall stadga mig. Min syster har en kille och ett barn, min andra syster har en kille. De gör normala saker och har mysigt tillsammans. Men jag tror inte att de legat med varandra. Eller, jag vet att de inte har det - för jag har frågat och fått ett: Nej, jag väljer att ta detta från rätt ände, till skillnad från dig". Det är sant och riktigt och kanske kommer de gifta sig en vacker dag. Ibland är jag verkligen dum i huvudet. Slänger bort saker som jag vill ha, för att jag inte kan se, att jag vill ha dem, innan de lämnat soprummet med sopbilen en sådan tidig morgon då jag bara inte vill kliva upp. Delvis för att sängen är varm, delvis för att jag inte insett mitt misstag. Jag kan inte sluta att fundera över den saken. Inte skulle jag ju heller, kunna kliva upp i pyjamas, för att rusa efter sopbilen. Då skulle jag framställa mig själv som galen, men jag vet inte - kanske är det vad som krävs av mig. Jag är ju inte mer än människa, och det kan nog ingen heller kräva utav mig, att jag skall vara. Men, jag undrar ändock, om min far väntar på att jag skall stadga mig. Jag som alltid varit så älskvärd! Sambolivet gjorde mig förvisso tokig. Men jag har mer och mer kommit underfund med att det var på grund av sambon, och inte av saken i sig. Det känns betryggande. Tror jag.

Jag fick syn på någon som jag tyckte om, sedan föll han av mina händer. Jag tror att det var mitt fel. Min far skulle ha sagt, att jag skall fokusera på jobbet, och att andas. För det där med kärleken löser sig till slut. Jag kan inte sluta fundera på, om det löser sig för att man nöjer sig, eller om det löser sig för att det finns någon åt alla. Å andra sidan kan jag inte heller sluta fundera på, om den där "någon" kanske finns på andra sidan jorden. Det innebär ju att jag troligtvis aldrig kommer att hitta "någon". Kanske ger gud mig ett tecken. Även om han inte ens existerar.