undantaget

Det slog mig för några veckor sedan, eller jag menar - för några veckor sedan vaknade jag ut en årslång dvala. Det gjorde mig en aning rädd till en början. Sedan mest lättad. Och tacksam. Det är så med livet. Somliga dör, somliga gör saker man inte kan förstå, men som man får lov att acceptera. Jag känner mig tillfreds. För första gången på mycket länge. Hur saken än går vidare, så är jag lycklig över detta. Man kan inte gå runt med den där tunga ryggsäcken, klaga, klaga och klaga - över hur tung den är, när man faktiskt kan välja att sätta den till golvet. Eller marken. Eller vart som helst. Jag har lagt den i min garderob, inte gömt den - bara ställt den åt sidan. Jag säger tack för den saken. Känner mig lätt som en fjäder i vinden. Tack My också. För att du lyfte upp mig. Tack så mycket pappa, tack så mycket mamma. Tack så mycket käre gud (även om jag inte tror på dig).