Jag är väldigt rörig. Det är dumt. Jag trodde att röran som är på mitt rum, skulle hålla sig där - och inte flytta in i mitt huvud. Den senaste tiden har jag sett mycket skräp på tv, jag har sett mycket film och druckit mycket te. Huruvida "te" stavas med "h" har jag säkert redan ifrågasatt. Idag reste jag enkelt. Men väskan är ganska tung. På stationstoaletten ifrågasatte tre till fyra damer, om jag ställt mig i rätt kö För att inte krossas bakom dörren, hade jag ställt mig bakom en länga människor, som var delade i två delar - men som längst fram satt samman. Så sa jag "men det är väl två köer", och fick ett snabbt, "vad sa du?", fast jag är övertygad om att de hörde mig. Det var absolut inte två köer. Kvinnan framför mig proklamerade att hon stod före mig i kön. Hej smarthuvud, det ser jag. Kärringar kan vara oerhört irriterande. Speciellt eftersom många tror att man vill snoffsa emot, även fast man bara vill säga sitt. Hade jag inte varit så kissnödig, så hade jag lyft diskussionen till andra nivåer. Men kanske hade jag också då, blivit misshandlad av ett gäng pensionärer.
Det där med jobb är svårt. Det är jobbigt med jobb. Att något är jobbigt och att jobba måste ju ursprungligen komma ifrån samma ord. Jobb, jobb-igt. Det är inte tråkigt att jobba, men det är jobbigt att inte jobba. Det är kanske få förunnat. Att känna så alltså.
Snart föder min syster ett barn. Jag vet inte huruvida det är en pojke eller en flicka. Jag hoppas och håller tummarna för att det skall bli ett sött barn, ett barn som blir populärt, och får ett bra liv. Jag tror att ungen blir söt. Min moster höll varje jul, julbord. Det gör hon inte längre. Hon tyckte mycket om att laga mat, koka saft och titta på tv. En aning av detta har jag alleredan skrivit om. Men det spelar ingen roll, för jag känner för att skriva det igen.
Jag tyckte mig hitta ganska bra här. Det var ett tag sedan, snart två år - som jag var här. Då var jag nog egentligen inte här, även om jag var här kroppsligt. Aldrig förr har jag varit så bortkommen. Och jag hoppas att jag aldrig blir det igen.
Min far tycker att det skall bli roligt med ett nytt liv. Han kanske ser det som ett tecken av något slag. Samtidigt känns han sorgsen inför vissa saker och ting. Hans far är inte vad hans far en gång var. Inte heller är hans mor det. Alla blir gamla, alla dör och alla blir ledsna. Han berättade att han bråkat med föreståndarn för fabriken för några veckor sedan. Föreståndarn tycker att min far skall arbeta för tre personer. Min far blev då väldigt ilsken, då de två andra karlarna han arbetar med sitter i facket - och enligt min far är de alltid på möten. Det är bara ett djävla kaffedrickande säger han. Så samma dag, som min far bråkat med föreståndarn, föll han i bråk med personalchefen. Han var rent ut sagt vansinnig för att min bror inte fått ett enda jobberbjudande. Trots att han sänt in sitt CV, ett år tidigare. Ibland får jag för mig att han, min far alltså - är den där som alla fasar för. Han med det häftigaste av temperament. Men, även om han skulle vara det -så tycker jag att han har all rätt i världen. Hans temperament är få förunnat. Det har jag inte alltid tyckt.
Jag har fått astmatiska besvär. Så snart jag hetsar upp mig, bara en liten aning -så får jag svårt att andas. Jag, drottningen av joggingspåret. Numera gammal, besvärad och utan en ren andning. Det är märkligt hur dessa krämpor smyger sig på.
I förra veckan vart jag vansinnig på min syster. Hon rusar och rusar och rusar. Stannar aldrig upp. Och blir mindre och mindre. Jag tror att jag säkerligen hade en fyrtio minuters föredrag för henne, om hur besviken, förbannad och oroad jag är. Hon tyckte att jag var ett svin och att jag hävde ur mig alldeles för hårda saker. Det kanske jag också gjorde. Jag borde inte dragit in min mor i det hela. Jag borde inte sagt, hur besviken jag trodde att hon skulle varit. För det kan jag inte veta. Inte på något sätt.
I lägenheten förflyter livet som vanligt. Det är fint och bra på alla sätt. Förutom mitt rum, det stökiga. Det är som ett gruskorn. Skavande, som bakom ett nytt par linser jag just stoppat i.
Jag har ingenting mer att skriva eller berätta nu. Eller så kanske jag har det, men det gör det samma. För jag känner inte för det. Nyss spillde jag kaffe, på hörnet av min nya dator.
