Människor som åker tunnelbana på fredagar efter att klockan slagit 23.00 är inte kloka, och jag antar att det innefattar mig också. Idag, eller ikväll - hade jag några olika val. Jag tänkte länge på vad jag skulle välja. Sedan valde jag. Min syster säger att alla i vår familj, och ja släkt också för den delen - funderar för mycket. Det brukar jag givetvis fundera över. Oftast funderar jag på vart allting kommer ifrån. Varför jag tänker som jag tänker, varför jag aldrig nöjer mig - slår mig till ro. Varför mamma gick runt på ICA barfota, för att hon kände för det. Varför jag skrev saker som jag sedan gömde, eller beskyllde någon annan för att ha skrivit. Varför jag inte blev brunhårig som resten, och varför T:s lockar försvann. Varför har min syster ett så rent och prydligt rum, när mitt ser ut som en större knarkarkvart. Hur ser en knarkarkvart ut? Jag har bara varit i en, och den var prydligare än mitt rum. Var det inte en knarkarkvart då? Och vad är i så fall en knarkarkvart? En kvart om knark? En knark i kvarten så att inte abstinensen sätter in? Jag funderar över varför jag är så lättlurad. Varför jag trodde på min vän, när hon sa - att om paraplyet jag fick från bageriet, där vi båda jobbade - om det doftade det nybakta bullar när man gick det det i regnet. Jag luktade och luktade, men det luktade inte bullar. Något jag på senare tid funderat på är magkänslan. Varje gång jag gått emot han som talar i magen, har det gått dåligt. Oftast har jag inte lyssnat. Det har gjort ont ett tag, men den lille gubben därinne - orkar ju inte med hur mycket bankande som helst. Egentligen tror jag att jag har velat provocera honom, och således också provocera mig själv, för att se hur långt jag skulle kunna dra det hela. När jag var liten, så satt farbror magkänsla och skrek åt mig - han skrek åt mig att lyda honom. Men jag lydde inte. Det gjorde mig inte lycklig. Jag funderade nog lika mycket som barn, som jag gör nu.
Idag är herr magkänsla sorgsen. Somliga feminister skulle antagligen gå i taket över att jag kallar magkänslan för "herr". Det bryr jag mig inte om. Jag vill hellre ha en liten kille i magen som talar med mig, vem vet - vi kanske skulle kunna bli ihop? Och ja, nu när jag funderar över den saken, så skulle det nog inte vara så dumt. Jag skulle alltid veta vart jag har min man, jag skulle märka om han började ligga med andra, jag skulle känna i magen om han var ledsen eller arg. Han skulle äta samma mat som jag, och vi skulle kunna bli hejdlöst fulla tillsammans. Men, samtidigt skulle det nog vara ganska ensamt. Och vi skulle definitivt inte kunna gå på pardejter. Vad skulle mina vänner säga.
Min syster säger att jag är förvirrad. Jag tycker att hon är strukturerad. Alldeles för mycket dessutom. En kille som heter S har börjat ringa henne. Han vill ses, men det vill inte hon. Han sa, att "..bara för att vi ses, behöver vi inte bli ihop..". Min syster tycker att han är ful, så hon vill inte ses. Det har hon inte berättat för honom.
Jag känner mig elak mot E. När vi var små flickor fick hon ha lapp för ena ögat. Jag skrattade hejdlöst åt detta, och hon började alltid gråta. Sedan fick hon glasögon, rosa med alldeles runda bågar, bågar som var mjuka kring öronen - så att man liksom nästan spände dem på sig. Då skrattade jag ännu mer. Det slutade med att hon vägrade använda glasögonen, och pappa lade dem i en låda. Där låg de i många år. Men de ligger inte kvar längre.
Idag träffade jag A. Det var längesedan. Han blev lite stött tror jag, när jag inte mindes hur gamla vi var när vi blev tillsammans. Jag minns inte vilket år vi gjorde slut. Jag tror att vi blev tillsammans då vi var 17. Jag var nog den jobbigaste flickvännen på världskartan vissa gånger. Och han var den tråkigaste pojkvännen, ibland. När vi flyttade ihop ville jag göra mysigt. Men han gillade inte alla mina prylar. Jag tyckte inte att jag hade så mycket grejer, fast det kanske jag hade. Jag minns att jag en dag, en solig eftermiddag - fick en orkidé av honom. En lila. Den är död nu. Jag gav den fel gödsel. Men det finns en växt kvar från den tiden. En liten fikus som blommade vita små, små blommor. Den står i eftermiddagssolen, i min systers rum. I mitt har den aldrig trivts. Jag vet inte om jag skall ta det som en pik, eller om det är solen som faller fel härinne. A sa att jag förändrats mycket. Väldigt mycket. Vi promenerade en lång bit i solen vid vattnet. Och en liten del av herr magkänsla tyckte att det hela kändes lite sorgligt. A sa, och jag märkte att han tyckte att det var lite kul, att efter honom har jag inte hittat någon. Och det är förvisso korrekt. Ingen som jag ville så mycket som med honom, åtminstone. Och det kanske är tecken nog. Han har ett stillsamt liv nu. Hans tjej är ekonomiansvarig. Det tycker jag låter väldigt tråkigt. Vi hade ganska roligt ibland. Och jag var mycket kär i honom på den tiden. Det är jag inte längre. Jag är faktiskt inte kär i någon.
