Idag fick jag en grön tröja från garage. Den är för stor och varm. Jag skrev med R:s penna på min hand och det går inte bort. Inte ens i duschen. Jag tänkte på vad jag presterat just förut, så kunde jag inte komma på så mycket annat än att jag hjälp andra att göra sina idéer möjliga. Men mina egna gör jag just inget åt.
Fick ett samtal från K igår. Hon berättade att det spridit sig till hjärnan för hennes pappa. Då sa jag något och sen sa jag att hon borde hänga så mycket som möjligt med honom nu. Då sa hon att hon också måste gå vidare med sitt eget liv. Det höll jag med om. Men vad mer kunde jag säga, när det är det jag ångrar mest att jag själv inte gjorde. Att hänga kvar till slutet, tills det absolut sista. För att sedan gå vidare. Nu känns det som om jag missat ett halvt liv, missat det fina och kastat bort det sista jag kunde fått. Så kom vi överens om att när man står mitt i det, så är det som om alla gick förbi en, och som att det var storm och man står där mitt i allt helt oberörd.
Somliga saker äcklar mig. Igår gjorde jag otroligt mycket soppa åt V, E och M. De tyckte mycket om det. Fast V blev förbannad då han upptäckte soppan, men han blev glad igen då jag sa att jag köpt glass åt honom. Idag har det snöat. Jag gick till intervjun och kom in som en snödriva. Allt gick bra och de bjöd på thé som var litet för starkt.
Det retar mig otroligt mycket att det skall vara så svårt för vissa människor att vara klara. Min syster säger att jag är som en ångvält. Det enda jag har att tillägga där är att det vore skönt om det i sånt fall fanns fler ångvältar. Då hade man åtminstone kunnat krocka ibland.
Jag är irriterad på hur min blogg är utformad. Men jag kan samtidigt inte påstå att jag bryr mig. Glass gillar jag även på vintern. Nu har jag ett eget företag. Namnet är hemligt tills nästa år. Då ska jag kötta på med mina egna grejer, och inte bara göra andras drömmar. Även om det är fantastiskt i sig, det också.
