Jag tycker inte om att handla i billiga butiker, det drar folk som inte verkar veta hur man liksom beter sig rent socialt. Javisst, det verkar som om jag är nedsänd ifrån himmelen när jag säger det, eller liksom som om jag tror att jag är det. Det tror jag inte, men jag ska berätta för er om kalabaliken på netto ändå. När jag kom in i butiken var det mycket folk, det är det alltid - tro mig eller ej. En tjej håller på och sopar golvet med en gigantisk sopborste, swisch, swisch säger det när alla små riskorn och annat samlas upp i en lång rad. Alla avocados har ruttnat. Jag tar det jag ska ha och ställer mig i kön, som slingrar sig genom hela butiken (nästan, ja jag överdriver lite). Några meter framför mig står en liten kvinna med mycket fett hår, hon har page och lugg. Hon råkar gå in i någon och skrattar högt, jag märker redan då att hon är lite neurotisk. Framför mig står en äldre mor och hennes dotter, det är åtminstone vad jag tror, för de talade till varandra på det sättet, och var mycket lika. Dottern, som säkert var 35 stod med en sandwich i handen, hon tryckte i sig den i kön. Det tyckte jag var konstigt. Lite som att hon hade någon form av regression såhär i den långa matkön, tillsammans med lilla mami. De gjorde mig litet nervös. När jag nästan var framme vid kassan kom det in en dam med rullator, hon hade en stor basket och hennes trut var wide open. Hon visade liksom hela paketet av tänder, och med läppstiftet hon hade på sig - ja, då såg hon rent ut sagt skräckinjagande ut. Phu. Tacka fan för att man ens kom ut därifrån. Han i kassan såg till råga på allt ut som en seriefigur, och kanske någon jag skulle velat ha med i en film. Fast jag kände att läget var fel att fråga. Kön bakom mig måste gjort även honom stressad.
Det är en sak jag måste göra. Jag vet inte riktigt vad, men jag vet att det är något. Förut köpte jag havredryck, de säger att det är bra för kroppen. IDag steg jag upp för att sedan gå och lägga mig igen. Det finns inget skönare än att ligga på sängen med uppdragen rullgardin, så värmer solen så skönt. Jag tror att det är vår här snart, min syster säger att det är kallt i Stockholm. Min pappa sa senaste gången vi talades vid att jag skulle tänka på det han sagt, om den sista idioten. Då sa jag att jag tänkte på det nästan varje dag, och det är faktiskt sant. Min pappa säger många saker, de flesta glömmer man snabbt, men vissa kommer jag nog alltid komma ihåg. Nu går solen snart ner. Cecile kommer hit. Jag tror att jag hinner fota lite innan dess. Eller så gör jag något annat. Brevet är skickat nu. Jag kan andas ut. Tvingade postkillen, som antingen var allmänt nervös, eller tyckte att jag var konstig - att stämpla hela brevet fullt, så att det verkligen framgår att jag skickade det idag. Han verkade för övrigt lite nervös i själen, så kanske var det inte jag. Nu måste jag låtsasstäda (slänga in allt som ligger på golvet i garderoben), så att min renliga självbild kan upprätthållas.
