Linde säger att allt kommer i vågor. Jag tror att han har rätt. Det har han i mycket han säger. Vågor, lite som i skvalp som lätt faller över och blir stora plask. Jag fotade förra veckan, det blåste. Jag är mycket rädd för vatten, speciellt då det är vågigt. Men jag ska sluta tänka så mycket på tsunamin, för sådana har vi ju inte i Sverige. Tack gode gud för att du gjorde att jag tycker om att försova mig! Nu blir nor Linde glad, jag brukar inte tala till gud på det sättet. Han har byggt två bönepallar, en åt sig själv och en åt Elise. Jag tyckte mycket om dem! De är fullkomliga och alldeles bekväma. Det är så pass att jag ska be honom ordna en åt mig också. Jag kan tänka mig att de fungerar ypperligt till att sitta på då man ska måla, eller tänka. Det var hemskt tycker jag vad jag ska överdriva i mitt språk idag, som om vore jag en fin liten dam som aldrig sagt ett könord. Kanske beror detta på att jag är just i denna natt direkt hemkommen från en inspelning, kall och jävlig - och det var längesedan jag sa så många könsord som jag gjort ikväll. Det var helt enkelt för kallt för att trasa runt i håliga converse.
Ibland när jag tänker på människor så tappar jag allt hopp, ibland när jag träffar människor så får jag det tillbaka. Fast oftast inte. Tänk om man kunde alla språk, då skulle man ha roligt. Jag köpte ingefärskarameller innan, det gjorde Felix också. Mats flängde mest omkring och letade efter ett backammon. Jag har ännu inte förstått varför. Cecile är tillbaka i Sverige, solen skiner snart och kommer ge mig fräknar på näsan, och ja - det var någon jävel som sa att våren är påväg. Men det vettefan om jag tror på.
Ciao!
