fan det säger jag

Jag har märkt att jag gör mig mycket bra som ledig. Då gör jag vad jag vill. Och jag har kommit på att jag måste börja uppdatera min hjärna om jag överhuvudtaget ska ha någon nytta av min utbildning. Alla begrepp har trillat bort, nu finns bara allt vad allting innebär kvar i mitt huvud. Det är väl nog för min egen del, men fan. Jag vet inte. Igår var jag hos en konsthandlare. Eller han sålde olika saker. Färg och sånt. Jag fick köpa akrylskivor av honom. Han var snäll. Jag har ritat två teckningar på min bror då han var barn, förut påbörjade jag Linda som nyfödd. Vad fan handlar det om? Sedan målade jag en bekant som ser ut som en tokig asiat. Isse säger att far har börjat promenera, och att det gjorde henne mycket förvånad, då han inte tidigare ägnat sig åt sådant. Kanske börjar vi alla komma igen. Det finns många saker som är söta. Så finns det många fula saker också. En kille i en butik frågade mig om jag var arab. Det är jag inte så jag sa nej. Det var märkligt. Jag har inte ens bruna ögon. Fast det kanske bara är en fördom åt ett bra håll, att tro det. Jag vet inte och det retar mig att alla mina saker ligger på mitt golv. Och det är alltid samma visa, när jag städat, att det ser ut som helvete i vilket fall. Tänk om jag kunde få hit en hopphäst. Då skulle jag bli lugn i hela kroppen. Och tro inte att detta är omedvetet förvirrat. Allt jag gör är medvetet. Så det så. Man ska inte tro så mycket men man får gärna svära, det gör jag ofta.

alla vuxna är stora barn

Jag blir förbannad på den vuxna människan. Och jag tror att rökning gör att man får ont i tänderna. Min kompis kille är 37 år, han kan inte handskas med konflikter, och chefsredaktörern för "Vecko Revyn" låter sina medarbetare skriva artiklar om "missionären -09" och och en stackars kändis som äter en hamburgare "...and we love it...". Helvete. Det var när vi åt frukost ute förut, som den där gamla blaskan åkte fram. Jag har den inte hemma. Sådant retar mig. Tänk om folk kunde tänka på andra saker istället. Det hade varit bättre. Jag har nu mycket ont i ögonen och kommer antagligen inte skriva så mycket vettigt här, tror också att det är en sak som påverkar mitt humör. Det gör ont! Jag ska byta till glasögonen. Igår var det lördag, idag är det söndag. När jag var liten hade jag olika symboler för alla dagar, de hade färger och former. Jag minns att jag försökte förklara det för min far. Han förstod ingenting alls. Jag har nog fortfarande kvar de där sakerna, fast de är inte lika klara längre. Min bror hade då han var en pojke det lockigaste håret man kan tänka sig, som en liten ängel. Så klippte mamma av det, och han fick inga lockar tillbaka. Själv klippte jag ett stort jack i luggen, och mamma fick ta mig i armen hela vägen till frisören som rättade till det. Jag tror att jag skrek hela vägen, för jag ville bara göra mig fin och visa att jag kunde. I fredags fyllde min syster 23 år. Snart fyller jag 24. Det skiljer 10 månader på oss. Det är inte så mycket. Kanske har jag skrivit här någon gång redan, att när jag var förbannad på henne då vi var yngre brukade jag skrika åt henne att hon var ett misstag. Det är egentligen inte möjligt för en kvinna att bli gravid igen så tätt inpå, var det någon som sa. Hon kanske låg kvar lite extra länge, och egentligen är min tvilling. Det skulle inte förvåna mig ett dugg.

Jag har sportlov nu. Det känns just som ett jävla påhitt. Jag är ju inte längre något barn. Jag gillar det. Sportlov. Man fick välja på många olika saker i skolan då, jag minns att jag ville meta, på det där sättet då man gör ett hål i isen. Pimpla kanske det kallas. Det blev aldrig av, varför minns jag inte - men jag tror att det berodde på att det inte fanns någon is. Så jag fick aldrig pimpla. Och tur kanske det var, för jag hade säkert tillat i hålet och inte kommit upp. Även om det skulle vara litet.

Inatt sov vi tre personer i min säng. Jag vaknada vid halv 6 av att jag satt fast. Då vände jag på mig. Det gick bättre. Så drömde jag en massa saker som inte alls var kloka. Tio olika scenarier där Sofie, som jag bor med - klagade på att vi varit så högljudda på kvällen. All night. Jag är dum i huvudet. Nu är jag hungrig också. Jag är inte heller mer än en vuxen människa. Undrar om det gör mig till en idiot.

by iris

njet no yes no yes

Handlar allt om att man ska uppdatera sig? Jag blir så trött. Är det längesedan jag skrev något alls, som inte var alldelse uttröttande. Jag blir ju trött på mig själv. Ja. Det är sant. Igår, det var mörkt ute och jag promenerade hem efter att jag färdigställt mitt manus, jag kan väl säga att jag så långt är nöjd med det första utkastet - i alla fall. Precis där jag bor kom en man och en kvinna ut ifrån en port. Jag kände att kvinnan luktade både duschad och fönad, och så såg jag deras klädsel. Det var tydligt att de skulle på en bjudning. Så hade också kvinnan en kasse i ena handen, däri tänkte jag att det låg någon form av inflyttningspresent, eller något annat. Vin kanske. Sak samma, det spelar föga roll i sammanhanget. Det var en smula kyligt och mannen hade båda sina händer i kavajfickorna. Kvinnan en utanför, och den andra höll hon kassen med. Så gick jag där, bakom dem. Och så tänkte jag, snälla fatta händerna nu och visa lite jävla hopp om kärleken! De gick mycket tätt, och deras händer snuddade varandra då och då. Han hade inte så mycket hår, var nog rakad för att han egentligen var skallig. Uppskattningsvis var de båda i 35-årsåldern. Eller kanske äldre. Ja, 40 kanske. Så, efter en liten stund, precis då jag skulle svänga upp åt min port, då smög sig kvinnan närmare hans hand, och fattade den. Det gjorde mig glad och arg. Det var synd att det inte var han som letade efter hennes först. Någonstanns tror jag att män är lite sådär avslagna, och gärna vill att man som kvinna ska söka upp dem på sådana plan. Det är både tråkigt och dumt. Men vad vet jag, kanske hade de haft ett bråk innan, där hon varit en stor kossa, eller så älskade han kanske henne inte. Kanske hade han en affär med någon annan, kanske kvinnans bästa väninna. Vad vet jag. Jag fick se dem försvinna, hand i hand. Och det var ju det enda jag ville se, egentligen - då jag gick där bakom. Innan jag gick upp till mitt.


Det regnade idag. Jag har ingen inspiration alls till att skriva. Mina manus, ja - men nej. Poesi, ja men inte idag. Att resa iväg, ingen aning. Jag vet inte mycket. Men jag vet att min moster aldrig i livet tänker åka flygmaskin till Umeå, för hon är rädd att hoppa på fel plan, och hamna i Afrika. Jag sa åt henne att hon då säkert skulle träffa en man och stanna kvar, men då sa hon att hon ingen man behövde, för att hon har sin katt. Jag tror att det ligger något i det. Förra veckan undrade någon om jag var förlovad. Jag sa ja. Fast ingen gick på det. Jag ljuger alldeles för dåligt. Och jag har lite ont i ryggen nu. Undrar varför. Brevid mig växer persilja. Jag sådde alltid det om somrarna innan. Det gör jag inte längre. Så mycket ska falla av och försvinna.

jag kanske borde bada

Eller resa tillbaka till Thailand och aldrig komma tillbaka. Någon sa att jag var väldigt mångsidig och undrade om jag någonsin tog det lugnt. När jag skriver är jag lugn. När jag fotograferar är jag lugn. Så, det är väl att ta det lugnt? Eller vad förväntas av mig, och ska jag göra det som förväntas av mig, eller det jag har lust med? Hur ska man skilja avundsjuka ifrån goda råd, och hur ska man följa råd om man själv känner något annat? Ska jag behöva pitcha mitt liv eller sälja in mig själv och le stort för att få någon form av förståelse, eller är det som just nu förväntas av mig att jag ska leva efter händelserna? Min säng kanske ska bli min nya boning! Jag har en konstig idé som jag inte talar om och idag skrev jag nästan klart ett manus, igår ett annat. Ibland kan jag skriva oavbrutet. Någon undrade om jag borstade mina läppar med tandborsten, för att de skulle hålla sig röda och mjuka. Det gör jag inte. Men jag funderar på att testa. Fast det behövs nog inte. Jag fick ett brev igår. Det gjorde mig mycket glad. Vad vill alla mig egentligen? Jag vill vara med dem jag tycker om. Nog om det. När jag var liten hade jag kort hår. Förut såg jag en gubbe med en konstig krok på näsan, jag blev lite rädd för honom för han påminde om en hemsk farbor i en bok mamma läste när jag var liten. Hon läste den och många andra böcker, och satt alltid på sängkanten och sa godnatt. Jag hade ett hål i min säng, där kunde jag stoppa ner hemliga saker. Det fanns nog inte så mycket hemligt där, men tanken på att jag kunde gömma saker där gjorde mig nöjd. Jag minns när Isse råkat låsa in sig på Lindas rum. Då fick vi hämta grannen och en stege, så att hon kunde klättra ner. Det var mycket högt. Som tur var trillade hon inte. Däremot puttade hon mig så att jag föll framlänges en gång, då det var snö och halt. Jag stukade tummen och var helt tillfreds med det hela, för jag fick ha bandage och ha armen hängande runt halsen, såsom de har på tv ibland. Fast det gjorde förbannat ont också. Det kan jag inte sticka under stolen med. Det regnar ute och jag hittar inte mina glasögon, så jag fick ta de andra. Kanske är det därför jag har sådan huvudvärk. Fast troligen inte. När jag var liten älskade jag att vara under vatten, det gör jag fortfarande. Det är skönt att vara tyngdlös och känna vatten överallt. Fast så har jag blivit så rädd sedan Thailand. Men jag tror jag återvänder dit i vilket fall. Bara för att få bada.

det snöar på mitt hår

Och idag har jag med mig en CF-spelare hem, så att jag kan spela in. Det slog mig förut, en sak som jag tänkt på många gånger. Jag har alldeles för lätt för att fästa mig. Det måste jag sluta med. Ibland tänker jag att det har med min separationsångest att göra. Och hur jag rusade tillbaka den där gången till mamma. Men så var det också den sista gången. Separationsångest, ibland känner man nog när den har rätt. Min nalle, mina gamla lappar, de där som jag och Bell skickade till varandra på alla lektioner - och som lärarinnan Camille sedan förbjöd. Jag tror att det var jag som skrivit något opassande om Josefine i klassen. Typ att hon hade feta händer. Hon hade ganska feta händer, om jag minns rätt. Efter det skickade jag och Bell lappar till varandra med en ypperlig försiktighet. Eller så slutade vi, jag kan inte riktigt minnas. Man minns nog det man vill och jag ska snart sova. Det irriterar mig, dels så fryser jag, dels så tappar jag ställningarna här. Utan att riktigt tappa dem, för jag ser när jag börjar svaja och tar så ett steg tillbaka. Det handlar nog om något annat. Vad vet jag inte. Jag vet bara att jag avskyr draget hos mig själv. Undrar om det finns extra dumma strömmar i havet, som alla fiskar avskyr. Det tror jag säkert att det finns, det vore konstigt annars. Jag och Cecile promenerade till havet förut. Det var kallt och jag har alltid en förmåga att promenera för snabbt. Hon hade just ätit. Det var skönt med sådan luft. Frisk på något sätt. Nu har jag lyssnat på en mycket gammal skiva ända sedan jag kom hem, på repeat. Vet inte varför men ny musik kan jag inte lyssna på idag. Lustigt, eller hur. Någon sa att jag åt lite för många flourtabletter, men jag tror att det är bra, för de läker hål och jagar bort tandtroll. Kanske läker de även andra sår.

do-raori-rao

Jag är på ett hiskeligt humör. Det går knappt att tala till mig utan att jag ryter till. Det är kyligt och dant. Kommer så saker ikapp även om man rusar och rusar. Det är nog så, att de gör det. Jag måste undan och härifrån. Kanske är det så. Även om jag nyss kom hit. Om allt ska vara en flykt som jag inte ska vinna, då är det visserligen likabra att stanna nu. Det finns så mycket saker jag måste göra. Min syster har bakat muffins och saknar mamma, jag tänkte också baka något förut och jag saknar också mamma. Vi saknar mamma båda två, fast jag har inte bakat. Nu låter detta som en kurs i det svenska språket. Det kan det få göra, det är lite sött i det vidriga sammanhanget. Jag skriver en låt. Jag tror att den blir fin. Förut var jag ute, det var kallt. Jag tittar på fotografier och tycker att mornarna är kalla och trötta. Snart ska jag ändock resa iväg. Länge och väl. Jag undrar om det blir bra. Jag undrar många saker idag.

le pictures