Handlar allt om att man ska uppdatera sig? Jag blir så trött. Är det längesedan jag skrev något alls, som inte var alldelse uttröttande. Jag blir ju trött på mig själv. Ja. Det är sant. Igår, det var mörkt ute och jag promenerade hem efter att jag färdigställt mitt manus, jag kan väl säga att jag så långt är nöjd med det första utkastet - i alla fall. Precis där jag bor kom en man och en kvinna ut ifrån en port. Jag kände att kvinnan luktade både duschad och fönad, och så såg jag deras klädsel. Det var tydligt att de skulle på en bjudning. Så hade också kvinnan en kasse i ena handen, däri tänkte jag att det låg någon form av inflyttningspresent, eller något annat. Vin kanske. Sak samma, det spelar föga roll i sammanhanget. Det var en smula kyligt och mannen hade båda sina händer i kavajfickorna. Kvinnan en utanför, och den andra höll hon kassen med. Så gick jag där, bakom dem. Och så tänkte jag, snälla fatta händerna nu och visa lite jävla hopp om kärleken! De gick mycket tätt, och deras händer snuddade varandra då och då. Han hade inte så mycket hår, var nog rakad för att han egentligen var skallig. Uppskattningsvis var de båda i 35-årsåldern. Eller kanske äldre. Ja, 40 kanske. Så, efter en liten stund, precis då jag skulle svänga upp åt min port, då smög sig kvinnan närmare hans hand, och fattade den. Det gjorde mig glad och arg. Det var synd att det inte var han som letade efter hennes först. Någonstanns tror jag att män är lite sådär avslagna, och gärna vill att man som kvinna ska söka upp dem på sådana plan. Det är både tråkigt och dumt. Men vad vet jag, kanske hade de haft ett bråk innan, där hon varit en stor kossa, eller så älskade han kanske henne inte. Kanske hade han en affär med någon annan, kanske kvinnans bästa väninna. Vad vet jag. Jag fick se dem försvinna, hand i hand. Och det var ju det enda jag ville se, egentligen - då jag gick där bakom. Innan jag gick upp till mitt.
Det regnade idag. Jag har ingen inspiration alls till att skriva. Mina manus, ja - men nej. Poesi, ja men inte idag. Att resa iväg, ingen aning. Jag vet inte mycket. Men jag vet att min moster aldrig i livet tänker åka flygmaskin till Umeå, för hon är rädd att hoppa på fel plan, och hamna i Afrika. Jag sa åt henne att hon då säkert skulle träffa en man och stanna kvar, men då sa hon att hon ingen man behövde, för att hon har sin katt. Jag tror att det ligger något i det. Förra veckan undrade någon om jag var förlovad. Jag sa ja. Fast ingen gick på det. Jag ljuger alldeles för dåligt. Och jag har lite ont i ryggen nu. Undrar varför. Brevid mig växer persilja. Jag sådde alltid det om somrarna innan. Det gör jag inte längre. Så mycket ska falla av och försvinna.
