att om man överlever blir man bara starkare av allt jävelskap som sker?
Jag tror det. Och jag blir trött på människor, den senaste tiden känns det som om jag har en apfarm omkring mig. Det är hemskt påfrestande. De apar sig så mycket, och kan inte tala som folk, såklart.
I lördags hade vi inspelning, jag tog ljud. Det gick bra. Malmö är en fin stad och kollektivet vi filmade i var så jävla fint. Med snygga killar och ett tak från 1700-talet, jag tror inte att det kan bli bättre. Det finns ett ledigt rum där. Jag är sjukt sugen. Jag får panik i den här hålan (jag vet att jag säger det varje dag, men så är det - och ja jag kanske gnäller, men det får man göra). Igår tog jag ljud igen, men jag vill inte bli en ljudkvinna, det är för simpelt för mig. Mats som skulle agera nyhetsankare var så himla ofokuserad och sa saker i ljudbilden hela tiden, som bara jag hörde i lurarna. Gissa om jag tappade fokus och började garva. Sedan doppade jag micken i bild också. Då frågade Maria om jag var för trött för att ta ljud. Nej, jag var inte för trött för att ta ljud. Jag hade bara svårt att hålla mig för skratt. Det hade de andra också. Till slut fick Marcus köra sina tagningar, han skrattade inte, Mats låg på en madrass och vilade sig då - och såg ut som en liten sjöjungfru. Han var bakis, och han hade nog lite ångest ifrån gårdagen. Vilket jag inte kan ha mer förståelse för. Hur som helts, Malmö är en fin stad. Stockholm också.
Igår fick jag tag på mamma. Hon var så söt, för hon har så svårt att sova på sjukhuset - madrassen är hård och kuddarna vill inte vara sköna. Hon sa "Du Elin, om man har svårt att sova, visst hjälper det att bara ligga och vila sig då?", jag hade så svårt att hålla mig ifrån att ta henne på allvar, eller inte allvar men - exakt så frågade jag pappa när jag var liten, och nu, nu frågar min egen mamma mig: precis samma sak. Det var lite speciellt. Och jag, jag svarade henne, precis så som pappa svarat mig en gång för länge sedan "Ja, det klart att det hjälper, då vilar man ju kroppen", och mamma blev lugn och kunde kanske sova gott den natten. Jag vill tro det, åtminstone. De säger den är mindre nu, läkarna alltså. Det kändes bra. Och hon hade gått ned i vikt, men bara till 59, och hon undrade om jag tyckte att det var lite, men då sa jag bara "Nej, det är lagom för en kvinna i din storlek, jättebra". Då blev hon också glad. Det kändes fint. Mamma är en liten kvinna, men hon är min mamma i vilket fall, och det var skönt att äntligen få tag på henne, jag hade försökt hela förra veckan - men hela tiden kommit fel, till en snubbe som hette Anders och talade bred västgötska.
De säger att minnet är kort. Jag tror att jag håller med. Och bland det värsta som finns är att ha torra läppar. Det låter väldigt konstigt, men jag kan inte koncenterar mig, för mina läppar svider som fan då. Nu tog jag på lite lypsyl. Jag blir så arg på folk. Och jag längtar efter alla mina vänner, som känner mig och som jag känner rakt igenom, och jag saknar diskussionerna som låg på en nivå där inte fitta och kuk och andra jävla skitgrejer ingick. I alla samtal. Men man får väl välja om sig och vänja in sig. Så är nog livet, skulle man säga för att säga något som låter bra i teorin men inte funkar i praktiken.
Igår gick jag och Iris en lång promenad, månen sken och sjön har en väldigt ful fontän mitt i sig. Men det var skönt och i morse sprang jag och Maria. Min kondition är inte var den var en gång. Man lever för mycket på gamla meriter och jag är så trött på folk som tror att de är något, och endast talar med de som de vet att de kan på ut någon tjänst av. Det är inte min värld det här. Och jag vet inte, men jag fortsätter och försöker fokusera på det jag är här för. Det ska bli skönt att åka till Stockholm på lovet. Då ska jag ta det lugnt, och umgås med folk som vet vem jag är, och varför jag är.
Det är så jävla tråkigt att städa
och att diska
och jag vill inte fortsätta med det nu
men jag måste.
PK
Ps. förlåt att jag klagar
och är svår.
puss
