Så sa jag när jag var liten. Jag vet att jag inte är liten mera, men jag säger det ändå. Det sitter lappar överallt. Det är nog så, att mitt minne har blivit sämre, för nu när jag har alla lappar, då minns jag bättre. Kanske är för att jag har dem över datorn, jag kan inte missa dem. Jag vet inte. Det finns många saker jag inte vet. Jag vet att det är bevisat med undersökningar och statistik att agression inte minskas om man slåss. I Japan har de fightingrum dit man kan åka och sparka av sig. Men, statistiken säger att det inte funkar. Så då gör det väl inte det. Själv tycker jag att det känns skönt att sparka på något när jag blir förbannad. Generellt sett är jag nog inget bra exempel, och så är det nog så att det inte minskar agressionen i det långa loppet, utan bara just för stunden. Så måste det vara. Då stämmer statistiken. Skönt, då har jag löst det med ett enkelt resonemang med mig själv.
Igår ringde tidningen ifrån hemma, pressmeddelandet från alidabok hade visst fått både dem och sydsvenskan på kroken. Det var ganska flummigt. Jag sa att jag skulle blomma ut med min kreativitet, med värsta sarkasmen - men det kom inte med i tidningen att jag var det, så det såg mest sött ut. Gör väl ingenting det heller. Igår såg ci "lost in translation" i snusket, men det var en reva i skivan, så den la av precis när det var som bäst. Jag tycker om den filmen. Och jag skulle vilja åka till Japan. Där skulle jag nog också vara lång. Det skulle kännas fint.
Mitt rum ger mig dåliga vibbar. Jag tror inte att det tycker om mig. Det är för litet för min personlighet, och för långt ner för min säkerhetskänsla. Jag brukade alltid ha öppet fönster innan, för det är ju så skönt att få in frisk luft och ligga under tusen filtar, men det går inte nu. Kanske förgiftas jag av min egen luft, lite som sådan syrebrist, eller vad det heter. Detta bygger jag på att jag fått otroligt svårt för att stiga upp om morgnarna. Men jag vet inte. Jag har glömt att föra statistik över det. Det finns gott om lösa argument. Och snart ska jag och Iris sjunga. Det är kul. Men jag har kommit på att jag har lika svårt för höger och vänster som jag har att tonsätta mina egna låtar. Men man får väl öva. Det borde man vara van vid vid det här laget, man har ju varit liten och inte ens kunnat gå.
Det är nog konstigt med mig idag. Och min optiker sa åt mig att jag kunde ha samma linser på mig på båda mina ögon, även om styrkan är olika. Det ger mig huvudvärk. Men säger han det så. Man mår nog bra av lite värk också. Alla har börjat känna efter så mycket. Det är onödigt.
Nu ska jag skriva en sak, sedan ska jag och Maria gå ut på åkrarna, titta på vyerna och andas bonnluft. De säger att man ska må bra av det, jag får rena lungor men jag får också lite ångest av hur långt man kan se.
Pk
