Va. Tänk om man skulle bli kär en glassgubbeskylten. Det tänkte jag på igår då jag äntrade Svalöv. Det går bra att åka tåg, Iris var med - hon sov över. Kanske är det så att man blir litet lugnare av att sitta i en vagn och bara stirra. Jag missbedömde tiden i onsdags. Hade faktiskt träningsvärk efter den promenaden. Min dator laggar varje gång jag sätter i en DVD, jag kan inte se på film! Idag kan jag verkligen inte ens skriva om något som ens skulle vara i närheten av att intressera. Så, jag kom på just i detta nu att jag ska skriva om någon person. Någon sa till mig, det var ett tag sedan. Att Ebba von Sydow i en intervju talat om att hon ansåg sig höra till arbetarklassen. "Jaaa, mina föräldrar arbetate mycket, mycket då jag var liten. De var läkare. Så, då måste ju jag höra till arbetarklassen". Ungefär så. Hon är säkert snäll och jag tycker verkligen att hon har snygga kläder. Det är dock ganska tragiskt. Jag tror att det är Ebba, Sofie Fahrman och den där nya bruttan, "blondinbella" - som liksom uttalar sig och ska leda oss andra vilsna själar genom shoppingdjungeln. Detta finner jag mycket tragiskt! Men, jag undrar verkligen, hur de kan vara så blonda alla tre. De måste använda silverschampo. Det gör ju jag också, men det hjälper inte så mycket.
Iförrgår träffade jag på en mycket konstig människa. Iris var med. Vi skulle ta bussen hem. Han kom gåendes och sjöng, först på engelska, ungefär som om en tondöv person ska försöka sjunga reggie. Ja, det lät för jävligt. Texten då? Den hade han allra troligast själv hittat på. Han sjöng om hur bra han var, han var den heligaste, sedan sjöng han om Israel och bomber. "Don't kill the people". Ingenting säger jag om budskapet, men själva uppenbarelsen av honom. Texten gick senare över till svenska, här följer en line "...aa jag känner mig så tung minst 500 kilo jag känner mig som om jag vore en gubbe minst 80 år jag sitter och super på soffan ingen serverar mig längre varför kan jag inte glädja mig med andra längre åå..." osv. Sedan talade han i luften, för bussen var sen och detta tycktes reta honom. Han sa att om det inte funnits kameror på bussarna, då hade han lappat till chauffören. Det dummaste av allt var att jag inte kunde hålla mig för skratt. Han sjöng verkligen skitfult. Givetvis var han en sådan person som sökte minsta lilla bekräftelse, när han såg att jag började skratta så kom han närmre, sedan gick det inte att skaka av sig honom. Efter ett tag kom en annan buss, som han och alla andra rusade på. Det konstigaste av allt var nog att då jag och Iris klivit av vår buss, då ser vi en gestalt komma rusandes. Det var han. Ännu konstigare - igår gick jag hem, då kom han gåendes på samma ställe. Jag blev skiträdd, och vände mig om. Det gjorde han också. Då blev jag ytterligare lite mer rädd. Men han följde inte efter. Det finns mycket konstigt folk i Malmö.
Hade ljuset varit trevligare idag, och jag litet piggare - då hade jag gått ut för att fotografera. Men det är inte så kul nu, när det bara är dis. Iris ska fota mig nästa vecka, det ska bli intressant och roligt. Hon är mycket duktig. Ännu vet jag inte om jag åker till Umeå då. Det känns lite konstigt. Jag har börjat teckna min bror igen. Han hade det underbaraste änglahåret då han var pojke. Han är verkligen tacksam att sätta på papper.
Igår var jag helt otroligt sugen på att ringa till mamma. Nästan tog jag upp telefonen innan min hjärna kopplade samman två eller tre trådar som fallit isär. Det är kontigt det där med huvudet. I förrgår fick jag säkert fyra deja vu upplevelser. Och jag kan nästan med säkerhet säga att de stämde. Men så har ju någon sagt att de inte existerar, utan att det är ett påhitt av hjärnan. Isåfall tycker jag att hjärnan har ganska bra fantasti, men dålig humor. Det finns det för den delen många som har. Är det inte underligt, att det finns så många olika saker som människor skrattar åt. Jag skrattar alltid då jag inte får eller ska, eller i mycket olämpliga situationer. Till exempel hos tandläkaren. Där ligger man så med öppen mun, och har en stor tandläkare rivandes i munnen. Ofta kurrar deras magar, om man fått en tid innan lunch. När jag var liten brukade jag kika dem i ögonen, min tandläkare hette Magnus. Vi fick aldrig ögonkontakt. Åtminstone inte i tandläkarstolen. Hans mage kurrade ofta och han gav mig inte bedövning förrän jag var 18 år, och gjorde mitt sista tandläkarbesök. Varför Mange? Självklart har jag en extrem tandläkarskräck, eller inte skräck - men jag vet ju hur ont det gjort tidigare. Jag tror att borren och slipmaskinen på min ondaste tand var värst. Det ilade och stack. Kanske har Magnus härdat mig, i sådant fall så tackar jag honom ödmjukast här och nu.
Jag ska läsa ryska nu, det ska bli kul. Egentligen vill jag börja med franska, men så sökte jag ingen sådan kurs, för jag tror inte att jag hunnit med. Eller kanske ens klarat av den. Fånigt tycker jag, med alla de man ska stöta på, hur många som ska vara kompletta mongon. Det är jobbigt att se på, när man inte kan samtala utan att bara vara fullkomliga egoister. Är det inte mig det är fel på då? Nej, det är inte det. Jag vet! Jag låter som den drygaste människan som vandrar i ett par lågskor, och jag skriver också alldeles för ofta om frustrationen som ligger i att inte ha alla omkring mig längre. Nu slutar jag med det där tjatet. Det finns otroligt många som jag älskar runtomkring mig just nu. Kanske är det den känslan, som inte får vara ifred från alla de andra. Så är det säkert. Hursomhelst, jag är väldigt glad över att mitt hår åter börjar bli långt.
Kan man säga bonjour på morgonen? Hoppas inte det. Då har jag skrivit fel, och jag gillar det!
