Det finns nog hur mycket människor som helst. Låter det bättre med "..hur många människor som helst.."? Jag vet inte men jag tänkte på det när jag skrev det. Kanske tror någon att jag inte tänker innan jag skriver. Det gör jag. Men det gör mig inte långsamt dum och fånigt seg. Vissa tar sig själva på alldeles för stort allvar. En person jag känner skriver två sidor, tar bort en och en halv - skriver två till tar bort... ja, ungefär så. "Det måste bli perfekt, jag har sådana höga ambitioner med mitt skrivande...". Jag undrar inte varför personen inte kommit någonstans på det personen skrivit. Jag tycker inte om att gå en promenad som innebär att man går och går och går, för att sedan vända. Det ger mig inte ångest, men jag tycket inte om känslan, utan känner att jag likaväl kan gå hem igen efter bara en liten sväng. Kanske behöver jag inte ens gå ut om det ska vara så. Ett ord är ett ord, så länge man inte använder samma ord i samma konstruktioner om och om igen, då kan man bygga omöjligt fina saker. Idag såg jag en kille och en tjej på ett fik. Han pussade på henne hon väjde sig mest undan och talade samtidigt. Jag förstår inte den där otakten, vart kommer den ifrån? Är det så svårt att vara tillsammans med någon, att man till slut ska göra allt i olika takter, eller vad beror sådant på. Kanske hade han ätit lök, jag kan inte vara säker på saken - för trots att de satt brevid mig och Iris så lade jag inte märke till detta. Sedan kom det barn in på caféet som var franskt. En liten unge kutade omkring i en röd overall. Det var faktiskt en ovanligt ful unge. Ett litet, litet huvud och den där gigantiska kroppen, tack vara overallen - hoppas jag. Huvudet var blekt och håret så genomskinligt trist som svenska barns hår oftast är. Ibland kanske det är fint, ja det är det. Men som sagt, just den här ungen var ful, blek och gav mig en lustig blick när jag och Iris gått ut ifrån stället. Ungen tryckte sig mot glasdörren. Jag blänge, och jag tror det var en sådan blick jag fick tillbaka. Det gjorde mig glad. Inte för att jag tycker om sådana blickar, men jag kände att vi förstod varandra. Ful men smart, sådant fungerar också ibland. Jag måste sluta haka upp mig på detaljer. Det är ett problem jag har. Någon sa åt mig att jag skulle titta på helheten, jag försöker och försöker men kan bara se delar i delar och aldrig något fullständigt.
Det är Göteborg och snart vår tror jag. Igår såg jag rhododendronknoppar, sälar och pingviner. Det är synd om djuren som ska behöva sitta inne för att vi ska titta på dem. För att inte tala om fåglarna, sådan potential de har att röra sig fritt - och så ska de låsas in och vingarna ska klippas av. Människor är vidriga. Det är alldeles för sant. Jag undrar ofta varför, men jag kan inte något komma på. En del tror att det var bättre förr, och kanske var det också så. Då var man tvungen att hjälpa varandra, eller var man inte det? Finns det inte längre tid att tänka på andra, även om andra inte behöver vara ens närmsta vän? Jag undrar verkligen varför alla är sådana stora, feta, vidriga egon. Är det inne att vara egotrippad, eller har människor blivit så av ren bekvämlighet? Eller har folk slutat tänka och födas utan empati? Jag förstår inte. Jag kanske valt fel bransch för att förvänta mig sympati och värme. Det gör mig ledsen. Det är konstigt att tänka att jag själv var annorlunda innan allt detta, men det var jag. Nu är allt slutet och stängt, släpper man på något blir man uppäten. Jag köpte en pomelo och ett brännvinsbröd förut. Han i kassan visste inte om det var gott, men de två damerna bakom mig sa att de kommit till bageriet enbart för att köpa just det brödet. Vi ska göra varma mackor på det senare.
Handlar allt om att söka sig vidare? Eller att förstå saker och ting? På min kamera har jag fina bilder, men jag har inte med mig den, och den andra har inget batteri. Jag kan inte ta några fina foton av Göteborg. Göteborg är en fin stad. Jag vilar mig litet nu.
