Det var igår som pappa berättade för mig om Gerd och farstubron. Om hennes alla karlar som var så svartsjuka på varandra, att de endera ringde på polisen och sa att hon hade hängt sig, eller så började de slåss. Sådana rediga lavetter. Pappa sa till min syster att hon inte skulle vara ledsen över den där B som hon träffat på tunnelbanan. Det tycker inte jag heller. Jag har räknat på det där. Hon har bott här i ungefär en månad, eller kanske lite mer - hon åker tunnelbana varje dag, minst två vändor och hon jobbar fem dagar i veckan. Det borde innebära att hon förr eller senare kommer att träffa en likadan person till. Jag vet inte vart logiken i den där hypotesen finns, för det finns nog egentligen ingen hypotes. Men på ett ungefär då. Så kan man säga. Hon har på mycket kort tid fått så många bilar ur garaget (vet inte varför jag skrev det sista, det kändes lite fel och lite passande).
Det finns inte så många som jag avskyr. Det finns inte heller många jag hatar. Kanske inte en enda. Eller så finns det några få kanske. Oftast tänker jag på apelsinerna, eller på de andra barnen, eller på hennes barn, och deras barn. Jag tror att de till en viss grad äcklar mig. Det är de där häckliga rösterna, som skall låta medlidande, skall låta intresserade - men som gör bort sig så snart de tar första ton. Jag tror att jag känner i magen om någon är vit eller svart, eller ond eller god. Om man nu kan vara antingen det ena eller andra. Det tror jag inte, men jag skriver så i alla fall, för enkelhetens skull.
Jag minns när jag flyttade till Lund. Till en liten lägenhet som låg vid en trevlig park, i ett stort grönområde. Jag gick mest runt bland träden och grät för att jag längtade hem till mamma, och för att jag tyckte att det luktade konstigt, och för att jag inte kunde höra vad min lärare i sociologi sade. Jag uppskattar att jag uppfattade ungefär 1% av vad han sa. Det var väl i princip bara "hej" och "hejdå, vi ses nästa vecka". Minns att boken var tråkig. Torra sidor med grå bilder. Men den luktade nytt. Jag hade köpt den veckan innan kursen. Mestadels satt jag vid ett träd och strök under med gult, på de ställen som jag fann någotlunda intressanta. Oftast var jag så tankspridd att ingenting fick något sammanhang. När jag inte satt vid trädet och läste, låg där en hare. Det kunde jag se från fjärde våning, när jag tittade ner.
