Min syster tycker att jag skulle passa bra som terapeut. Hon säger att hon riktigt kan se mig i den ena fåtöljen, sittandes med en förstående min. Ibland nickandes. Och jag skulle antagligen ha håret uppsatt, kanske lite snurrat på sidorna. Så skulle jag också ha en portfölj, en i läder och ganska dyr, kanske kavaj och pressade byxor. Så skulle jag säkert inleda diverse relationer med mina patienter. Detta skulle givetvis göra mitt arbete svårt för mig, men jag skulle säkerligen se mitt handlande som något gott. Fast jag skulle nog innerst inne veta att det inte är verkligt rätt och bra. Men min syster tycker ändå att jag skulle passa bra som terapeut. Men jag tror inte att hon känner till, hur jag somliga gånger skulle slumra till, med ansiktet i handen, hur jag somliga gånger skulle börja tänka på min tandläkarskräck, behöva hålla mig för skratt eller kanske vissa gånger bli riktigt rädd för hur sjuka vissa av mina patienter skulle vara. Kanske skulle vissa av dem börja förfölja mig, och jag skulle behöva byta portkod, byta lås och nycklar, för att jag varit så korkad och bjudit med en del av dem upp i min flotta lägenhet. Det skulle givetvis inte min syster veta om, och jag tror att det är därför hon tror att jag skulle bli en bra terapeut. Eller så beror det på hur förstående jag är. Hur jag skulle sitta där i min fåtölj, en mycket dyr sådan - ty man sitter ju ned så mycket i det terapeutiska arbetet. Mitt hår skulle vara hårt draget bakåt, kanske i en knut. Jag skulle bära sofistikerade glasögon och måla mig endast lätt. Jag skulle ha ångkokta grönsaker till lunch, eller kanske skulle jag gå ut med min sekreterare - som jag till en början varit en aning missnöjd med, men som sedan skulle bli en riktigt bra väninna. Eller så skulle min sekreterare vara en mycket snygg man, som var i en dålig relation. Under dessa luncher skulle han ventilera sina problem, och vi skulle sluta upp på någon toalett någonstans. Det hela skulle säkert sluta med att jag själv gick till en terapeut, som gick till en annan terapeut och vi skulle väl ligga med varandra hela högen, för att ventilera för att vi mår dåligt och vi skulle säkert ge varandra en mycket dålig tröst. Hursomhelst, om jag nu skulle vara en bra terapeut, så kanske jag skulle vara en bra terapeut. Det tror åtminstone min syster. Jag har två systrar.
Jag ryggar alltid tillbaka när folk säger att de ska flytta ihop med varandra. Det är mitt problem och det är jag väl medveten om. Han trodde att allt skulle bli bra om vi fick ett barn. Det visste jag att det inte skulle, så vi fick inget barn. Han trodde att allt skulle bli bra, om jag gjorde som han sa, men jag kunde inte det, så det blev inte bra. Det kanske är jag som har problem, fast det tror jag inte, så det är väl - isåfall - det som är problemet. Om jag skulle gifta mig skulle jag få panik.
När jag åkte hem med tunnelbanan idag såg jag sur ut. Det brukar jag göra. Inte för att jag var sur, eller för att jag är det speciellt ofta. Men idag var det någon som fjärtade hela tiden, hon mittemot såg ut som en levande död och det sprang på så många fjortonåringar att jag inte kunde annat än att verkligen inte längta tillbaka till den åldern. Det kanske är det som är mitt problem. Att jag tänker på så mycket skit. Imorgon ska jag bara tänka på kläder, smink och nya skor. Jag lovar på heder och samvete. Om min syster visste om allt detta, så skulle hon säkert be mig att uppsöka närmsta psykolog. Fast, jag skulle nog bli en ganska bra terapeut. En uppskattad och snäll åtminstone.
