När man ser tillbaka på vilka ordval man rakt igenom har så blir jag trött i huvudet. Det går mycket dåligt för mig att dra ner FC, det har gått från att jag känner mig som en hacker, till att jag känner mig som en idiot. E kom hem nu och jag är förkyld. Jag kan inte sätta fingret på om jag vaknade inatt för att jag hade feber, eller om jag vaknade inatt för att jag drömde mardrömmar. Om sanningen ska fram så är det väl förvisso skit sak samma. Kycklingfíle, det är tur att jag inte är vegetarian. När jag försöker visualisera middagen efteråt, så får jag så många syner i mitt huvud att jag inte vet om jag har lust att kräkas eller hugga in. Skall den vara marinerad, eller lite lätt kryddad, ytligt alltså. Eller skall den vara uppskuren i fina bitar (kanske sådär på snedden), eller kanske tärnad? Hursomhelst så mår jag lite lätt illa av kycklingfilén. Tänker mig en lätt glänsande, perfekt formad filé som bara väntar på att bli uppäten. Det där med middagar, en liten matbit efter en begravning kommer jag då aldrig förstå. Förra gången stod budapestrullen mig upp till pannbenet. Visserligen var det hennes favoritbakelse. Men det förändrar ingenting.
Det är varmt men jag är förkyld ändå. Kanske inte så värst farligt, och jag ska snart gå ut i vilket fall. Mitt dåliga humör (jag kanske har PMS) smittade jag M med också. Hon hade plockat lite svamp på landet och jag borde verkligen börja springa igen. Ibland tänker jag på mina bröder, när de var små. De är längre än vad jag är nu. Och jag kommer aldrig att växa om dem. Jag måste beundra att han har gjort det han sa att han skulle. Och att punkten nu är satt. Jag ska försöka andas ut och städa min garderob. Snart flyttar L in och jag hoppas att vi inte skall bråka. Det kommer vi säkert göra. Åtminstone jag med henne. Detta blev förvirrande.
Såg recensionen av Ann H:s bok i DN. Jag gillar henne och kommer nog aldrig glömma hennes break på Peter W. Hon målar läpparna fint och det borde jag också göra nu.
